livspoesi

2009-03-05T22:44:00.001+01:00

eftersom jag bytt namn och mail har jag flyttat den här bloggen till http://emeliethoor.blogspot.com

höst

2008-11-15T20:52:00.000+01:00

För en gångs skull är det tyst i huset. Ingen fest, ingen dammsugning, inget snarkande. Det är tyst och jag känner mig ensam. Göran Tunström skriver "Den totala hjälplösheten av att vara vid liv ikväll." och jag känner detta. När någon frågar hur man mår behöver man bara säga att det är november, i allmänhet förstår folk. Sen igår kväll känns det dessutom om om jag ska hosta upp min själ, jag minns inte en sådan smärta i lungorna.
Jag skulle kunna höra av mig till mina vänner men jag har inget att säga. Jag skulle önska att de hörde av sig så jag fick säga att jag är trött och ledsen och inte orkar gå hemifrån även om jag vill. Men de vet att jag är trött och sjuklig, de förstår att jag inte orkar göra nåt. Dessutom har de varandra, de två paren jag umgås med. Jag skulle önska att jag hade någon som var mest min. Det som finns inom mig bara ligger där och blir bittrare och bittrare när det inte får komma ut, och jag blir bara räddare ju mer tid som går. Angelina var så glad idag så jag knappt orkade prata med henne. Hon och Mattias är glada nu, med varandra, det får mig att känna mig mer ensam, glad för deras skull men ledsen.
Men mina lärare sa att det skulle förvåna dom om jag inte kom in på musikhögskolan. Fast förtillfället kan jag inte sjunga för att jag är så hes och jag kan inte spela piano för att jag har så ont i handlederna vilket gör att jag tappar greppet om allt och känner mig handikappad och som någon som bor under en säng som en dammråtta. Och ingenting duger. Det har börjat märkas mer på min röst när jag är nervös, mer än nånsin. Det, om något, är ett nerderlag.

helgon och sjukdom

2008-10-03T19:59:00.000+02:00

Att gå in på Helgon.net idag var som att någon gång framåt fyratiden på eftermiddagen plocka upp en brödskiva från matbordet som man rostat till frukost och ta ett bett. Detta inträffar en söndag. Brödet är inte hårdrostad utan en aning segt och inte så värst gott men inte direkt äckligt heller. Bara mest underligt och man äter det för att man egentligen borde laga middag men orkar inte, eller ska men vet att man kommer att dö av svält innan maten är klar så därför måste man äta det vita proteinfattiga brödet. Jag har aldrig sånt bröd hemma. Jag har inte ens en brödrost (var är den? Jag hade ju en?). Livet är jävligt underligt, saker kommer tillbaka (it’s all coming back to me now). Det är som en, ett pariserhjul, det är precis vad det är. Man åker upp och ner på ett hjul i små lustiga korgar i gälla(grälla) färger, och när man är på topp är man bara så in i helvete rädd att man ska ramla ner att man inte kan koncentrera sig på något annat. Okej, kanske en överdrift, men ändå, principen är bra.

Sammanfattning: Jag tänker på en massa skit som hänt förut och har med helgon att göra.

Jag svamlar för att jag har lite feber.

Hör inte på ett öra (vänster)

Ser suddigt och är röd i ett öga (vänster)

Har ont i halva huvudet (vänster)

Har en svullen halsmandel (vänster)

Men shit vad kramar jag fick när jag var på kort visit i skolan, det var precis vad jag behövde.
Och Helgon framkallar ett visst språk jag inte använder annars.

Lördagskväll

2008-09-30T19:02:00.003+02:00

M och D kommer hem till mig relativt onyktra.
"Vi började drick öl klockan två", säger D. "Jag vill att vi ska älska, i natt" sjunger M med sin imitationsröst, ser på mig med sina blå blå ögon och tar av sig skorna.

Jag säger något jag inte minns, om alkohol. M skrattar och tar sig upp från golvet till sängen där jag sitter.
"Jag tycker att det är så roligt hur du inte tycker att man ska få tycka om alkohol."
"Mm. Fast så tycker jag ju inte"
"Nej. Men... [...] ska jag vara ärlig så tyckte jag att du ar väldigt präktig i början, sen märkte jag hur lika vi är. Det skrämmer mig att vara så lika en annan människa så jag kände att jag ville ta fram det i mig som jag trodde att du inte skulle uppskatta för att provocera dig. Och igår lyckades jag."
"Ehm... jaha? Vad sa jag då? Pratade jag med dig igår?"
"Jo jag sa att 'Nu har man sinöl så nu kan man äntligen leva ut' och du sa att jag var löjlig."
"Jahaa, ja det kanske jag sa."
"Mm."
"Men du? Du har väl inte tagit illa upp på nåt sätt?"
"Nej, jag tog inte illa upp. Jag bara tycker att om man vill bli vän med någon så ska man acceptera alla sidor av den personen."
"Vad är det du försöker säga?"
"Jag försöker inte säga nånting, jag försöker bara vara ärlig för en gångs skull."
Och samtalet gick vidare, trots att jag inte minns mer exakt. Jag blev chockad över att någon tänkt så pass mycket på mig att han kommit fram till att vi var lika och sedan gjort sig besväret att med mening provocera mig, något som jag dessutom inte mindes eller alls tog på samma allvar. Lusigt var det i alla fall, och jag måste fråga honom om det när jag ser honom.

Dialoger, kanske något modifierade, men med samma ord.

2008-09-14T11:06:00.001+02:00

Kim (ropar över musikeni lokalen): Jag hörde att du var bra på sceniska.
Jag (ställd): Öh.. Jaha...? (hittar fattningen) Går det ett rykte om mig?
Kim: Ja, Fredrik sa det.

Angelina (med händerna hoptryckta och blicken i fjärran): Jag blev så lycklig när du spelade igår.
Ulrika: Ja, det var så bra. Jag trodde verkligen inte att du hade skrivit låten själv, och det menar jag som en komplimang.
Angelina: Ja, verkligen. Jag satt bara och rös. Det var så skönt att höra någon som, liksom inte bara är tekniskt duktig utan har något eget. Det var så länge sen jag kände att någon hade nånting nytt. Att det här har jag altid hört förut.
David (stryker mig över ryggen, allvarligt): Ta åt dig. Gör det. Jag har ingen aning om vad de pratar om, men det syns på deras ögon att de verkligen menar det.

(Jag skulle vilja skriva ner mer, för de har sagt så otroligt många bra saker och man är i allmänhet så dålig på att skriva ner de bra sakerna, men just nu minns jag inte mer.)

2008-09-13T14:47:00.000+02:00

Tiden går snabbt och jag är i skolan nästan jämt. Nu. Förra veckan var jag yr i huvudet och orkade ingenting. På fredagen åkte jag till Lysekil och var med på körkonsert där jag trodde jag skulle svimma. Åkte hem till Motala redan dagen därpå och var lättad. På kvällen gick jag ut med soporna och bötte Maribel, Carina och Cecilia som var påväg till Emmy på fest. Emmy bor i huset mittemot. Detta var strax efter nio, jag tänkte bara titta in och säga hej. Halv två kom jag hem.
Dagen därpå gick jag till skolan fram på eftermiddagen och övade. När jag handlade på vägen hem kom Klimpen, hennes pojkvän och Angelina bakom mig i kön. De skulle till Maribel på bullkalas, jag följde med. Vi blev nog minst 10 stycken som kom. Vi spelade Monopol, jag och Klimpen vann överlägset med Proud Mary (båt-spelpjäsen) och tog över alla andras gator. (kanske bör tillägga att jag nog aldrig vunnit i Monopol tidigare, men jag är bra på att satsa på rätt medspelare.)
Så har veckan gått snabbt, jag har varit i skolan 9-16 eller framåt 18 varje dag och stupat i säng på kvällarna för att sedan vakna tidigt på morgonen. Igår såg vi på film på skolan några stycken och idag var jag och Ulrika på direktsändningen av melodikrysset och sen en sväng till stan med Maribel och Johanna. Ikväll ska vi äta middag hos Ulrika och sen på inflyttningsfest hos Kim.
Igår spelade jag dessutom upp en egen låt på sceniska gestaltningen och alla blev helt ställda, både över att jag tydligen hade en bra röst ("Alltså fattar du vilken cool röst du har?") och att jag skrivit låten själv. Det kändes oerhört bra att få en sån feedback, speciellt när det är första gången jag spelar upp en egen låt och första gången jag är på en scen på väldigt länge. Det motiverar till att göra mer musik. Ska åka och spela in lite imorgon tror jag. Efter denna upplevelsen åkte jag hem och beställde en kamera, äntligen! =)
Nu ska jag gå och lägga mig en stund.

Haealind och att gå i skola

2008-08-31T19:52:00.002+02:00

På mitt kylskåp sitter det en lapp där det står: "Är på promenad", ibland önskar jag att det vore så.

Det är nu tredje gången jag skriver den här texten.

Jag var med Sofia och tränade idag. Hon fick dock vänta ganska mycket på mig, för det första var hon där 20 minuter före utsatt tid, och så tränar jag så länge, så många muskler. Men det var trevligt i alla fall. Bra att träffa någon. Den där spärren att börja träffas utanför skolan behöver brytas, och det snabbt, för att inte bli tokig. Som jag uttryckte mig tidigare i veckan; att bo ensam är.. ensamt.

Trädet, jag tror den är en lind, ute på gården har gula löv. Lönnarna utanför skolan har några röda löv var. Hösten kommer, och det är inte utan en viss sorgsen ton. När jag var i stan igår såg jag tjocka jackor, tröjor, strumpbyxor i matt orange eller grönt. Det får mig att tänka på den förväntan man hade inför hösten förr i tiden, när jag var yngre. Vad känner jag nu då? Jag vet inte, men jag kan nog inte kalla det förväntan. Det kommer bli hårt arbete, jag behöver lära mig mycket. Det kommer gå snabbt fram till ansökningsproven i vår. Och vad har jag sen för reservplan? Jag vet inte.
Jag har blivit sekreterare i elev..rådet, eller vad man säger. Ordföranden ser ut som min rollspelskaraktär Haealind med långt långt ljust hår och lång spenslig figur. Dock har hon blå ögon som är så intensiva att jag knappt vågar prata med henne fastän jag tror att hon nog är snäll. Jag träffade henne idag när jag var till skolan en sväng och övade. Hon frågade hur det var med mig, och jag tillbaka, sen blev jag nervös när hon kom gående med sina regnkläder och de där ögonen som ser ut att kunna borra sig genom många väggar och inte vika för något. Jag log nog något osäkert och vek av till flygelrummet. När jag skulle gå ar hon på samma ställe, hon log, blinkade åt mig, och blåste på sitt kaffe. Jag tänker varje gång jag börjar på ett nytt ställe, speciellt nu, när ingen ingen känner mig sen innan, att jag kunde bli någon annan. Låtsas att jag är mycket mer framåt och.. vad säger man.. outgoing, än vad jag är. Det lyckas aldrig. Oftast kommer jag med fel personer från början, blir uttråkad och irriterad på hur nervöst de pratar om hur konstigt det är att flytta hemifrån och alla de kommer sakna där hemma (De vet inte hur det är att ha alla man känner på olika platser med andra ord), och stänger av, längtar bort. Kanske till något som var precis likadant från början, jag vet inte. Det blyga asociala får jag nog bära på, lära mig att leva med och därmed kanske kunna arbeta bort. Det blir ju bättre.
Nu ska jag publicera innan alltihop försvinner en tredje gång.

tågfärden

2008-08-18T21:20:00.000+02:00

Detta är ett utdrag ur ett mail, om en lustig sak som hände igår.

Det som hände igår var absurt, sånt där brukar inte hända mig, att jag missar tåget. I alla fall inte nånstans där jag inte vet var jag ska ta vägen. När jag kom från Göteborgståget hörde jag något i högtalarna om mitt tåg, att det skulle gå från plattform 2. Jag ställde mig där. Det renade regält. Jag pratade med pappa i telefon, han var sävlig oh man fick dra ut honom svaren. Jag tittade på perongskylten där mitt tåg stod. 20.47. Jag tittade på klockan och tänkte att det borde komma snart. De ropade inte ut något mer i högtalarna. Jag gick ut från kuren jag stod i och såg tåget åka iväg. Sen var jag arg länge. Vad ska man göra när man missar det sista tåget i en liten stad man knappt vet var den ligger, som dessutom ligger i ett annat landskap än det man ska till alltså går det inte några direktbussar. Dessutom är det söndag. Jag pratade med pappa. Jag pratade med mamma. Ta taxi? Bo på hotall och åka tidigt imorgon?Så när jag står där och pratar, hör jag en kille som också pratar i telefon: "Ja, jag hittade en till här som också missade tåget." Han var lång och smal, rödlätt och hade höraparat. Senare fick jag veta att han hette Jonas.När han slutat pratat i telefon frågade jag om han också missat tåget. Den hade han, och den andra, som hette Garbriel. Jonas sa att jag kunde få åka med till dit han skulle få skjuts och när jag sedan pratade med Gabriel, som också skulle till Motala, kunde jag åka med honom resten. Vi satt ett tag och väntade. Jag tänkte på att om jag inte missat tåget så skulle jag varit hemma vid det här laget. Jag var arg på mig själv.
Jonas föräldrar kom. Hans mamma la ut en jacka i bagaget. "Jag hoppas att ni inte är allergiska." Sa hon. Det luktade ladugård i hela bilen. Jag kände hur det blev tjockt i halsen medan vi åkte. Jag har aldrig sett mig själv som en allergiskt männniska, men kanske jag är det. Vi pratade medan vi åkte. Mest jag och Gabriel fick berätta vilka vi var. Det visade sig att Garbriel kände Jonas bror, och jobbade på telenor (var tvungen att få med det rimmet.) Jonas föräldrar sa att de absolut inte ville ha några pengar som tack, och när de släppte av oss 3mil senare och jag tackade sa mamman att det bara var bra att kunna hjälpa någon.Garbriels kusin var yngre än han själv. Jag tror båda var yngre än mig själv. Jag åkte med dem i ungefär tio minuter. De körde mig ända hem till dörren. "Bor du ovanför pizzerian?" frågade Gabriel. "Jaha, min flickvän bodde där förut. Eller mitt ex." Det visade sig att hennes mamma bodde kvar och att mammans pojkvän bodde i lägenheten under. "Lustigt, hur det kan bli." Sa jag, tackade så mycket och nästan sprang upp till mig. Hela vägen hade jag skrattat åt mig själv. Hur hade jag hamnat i den situationen, med fyra främlingar i en ladugårdsbil? Jag är fortfarande förvånad. Sen sov jag som en stock i min egen säng och vaknade av mig själv 8 timmar senare och märkte att jag inte ställt något alarm. Men det gjorde inget. Nu ska jag gå till skolan. Och jag förkastar all nervositet, onödigt.

Mitt nionde hem

2008-08-14T20:18:00.000+02:00

Det är mitt nionde hem, den femte flytten på ett år. Alla tillfälliga, och det som blev en trygghet och mer ändå, är rörlig och långt, för långt, borta.

Jag ställde ut min väska i hallen utanför mitt rum. När jag tagit avsked av mitt rum som kommer vara min brors när jag ser det igen, skulle jag ta väskan och bära den uppför trappan då jag såg något som rörde på sig över golvet. Taklampan var släckt och det regntunga ljuset från källarfönstret gjordee bara rummet skumt upplyst. Det som rörde sig på golvet var ungefär fem cemtimeter stort och mörkt. Det rörde sig som en groda. Jag skrek. Jag haralltid varit rädd för små saker, levande saker. Grodan stannade upp när jag skrek. Det såg ut som en mus. Jag stod som förstenad och visste inte vad jag skulle göra. Det var ju löjligt egentligen, det visste jag ju, jag skrek till igen.
"Vad är det?" ropade Calle uppifrån.
"En groda, tror jag. Det ser ut som en blandning mellan en groda och en mus."
Han kom ner.
"Ser du den?"
"Ja."
"Vad ska vi göra?"
"Jag vet inte." Calle är lika rädd för djur som jag är. Jag gick in i pannrummet.
"Är den kvar?"
"Ja."
"Vad är den?" Jag gick ut igen med en liten hink.
"Vid din väska."
Den såg ut att vilja gömma sig. Jag flyttade försiktigt på väskan. Grodan kröp ihop till en boll och jag la snabbt över hinken.
"Vad gör vi nu?" frågade jag. Calle sprang upp och kom tillbaka med en skärbräda
"Får vi under den?"
"Jag vet inte." svarade han.
"Vi skulle hade nånting mindre, tunnare." Jag letade.
"En platsficka." Sa Calle. När jag kom tillbaka var han i färd med att få in skärbrädan under platsfickan och lyfte sen upp det hela; hinken med grodan under på platsfickan på skärbrädan. Jag tog emot det och gick ut. När jag tog bort hinken låg grodan där, ihopkrupen och rädd. Halva kroppen var täckt av damm, därav muslikheten. Dammgroda. Den hoppade iväg under buskarna. Jag undrade hur det hamnat i vår källarhall.

När cafévagnen kommer öppnar jag min kombinerade kalender och plånbok för att se efter om jag har några kontanter. När jag köper mitt kaffe ser jag de små bilderna av mig och Calle i den lilla platsfickan. Vi är ungefär 5 och 7 år på bilderna.Jag undrar om de som tror att jag är äldre än vad jag är, kan se bilderna och tro att de föreställer mina barn. Säg att jag var fem år äldre, fick barn vid 18-19, tanken är inte otänkbar, och ändå så fruktansvärt fjärran.

Det ligger alltid en ensamhet och en känsla av förlust, av sorg, när man flyttar. Ett nytt kapitel startar, en hel roman skrivs i varje hem. Nästan alla gånger har det gått bra, men även de gånger jag känt en glad förväntan inför flytten blir jag tom och gråtfärdig när det väl är dags. Kanske är det rädsla, kanske är det helt normalt, man vet inte hur det kommer att bli, man jämför med tidigare. Allt är osäkert. Man får ta det som det är, man lär sig något varje gång, av allt.

2008-08-07T12:23:00.000+02:00

Det har blivit höst, kallt om händerna när man cyklar och mindre än en vecka tills man slutat jobba. Man har flyttat allt utom sig själv och blir nervös när man tänker på det. Man har ringt försäkringsbolag, skola, hyresvärd, skaffat internet och elbolag.

Tavlan på familjens köksvägg föreställer en fruktskål drejad av Eva vad-hon-nu-heter som bor här borta och är keramiker och bonde. I skålen ligger det ananas, banan, druvor, grape och persikor. Jag som vet, kan säga att den står på lp-spelaren i vardagsrummet. Bilden är urblekt, bananerna ser snarare vita ut än gula. I verkligheten står skålen bredvid mig på köksbordet. Det är när man ser den i verkligheten man märker hur grått fotot är.

Det hällregnar ute.

Jag har trott hela sommaren att den var lång. Jag hade många saker jag skulle göra, ta itu med. Nu är den nästan slut och jag är fortfarande inte klar. Hela dagarna går man och längtar bort. Sommaren har alltid varit den bästa tiden, och den slösar man bort på att längta någon annanstans. Ibland tar jag faktiskt itu med saker, då går det undan. Jag är snabb när jag väl kommer igång. Vissa saker pendlar jag från dag till dag vad jag ska göra med. I slutändan är det bäst att få det gjort, hur det än går med det.

Jag håller på med ännu en flytt, Calle ska flytta ner i mitt rum i källaren. Det känns avgörande på något vis. Som om jag inte längre bor här. Det gör ajg väl inte heller, mer än tillfälligt, men ändå. Märkligt. Kanske inte så konstigt, jag har sett det som mitt sen jag var tolv år, herregud, det är nästan 10 år. Ibland känner man sig gammal, sin ungdom till trots. Ska gå till en tant i eftermiddag som är 93 år, det är knappt så man kan tro det när man ser henne, 83, skulle jag gissat.

Vi går vidare nu, va?

Filmdialoger

2008-06-09T23:06:00.003+02:00

(Jag har tänkt mig göra någon sorts film med dialog endast som undertext och inte talad. Kanske ska det kännas mer som ett minne av en dialog för man ska bara se en människa och då bara kroppsdelar som händer, fötter nacke... kommentar?)

Tag ett fotografi av ditt liv

Jag luktar som du nu, djupt i ryggmuskulaturen

- Har du glömt?
- Jag glömmer inte.
- Jag tror dig.
- Jag känner doften än, apelsinerna.
- Minns du värmen?
- Jag glömmer inte.
- Hur stickande solen var och hur du alltid skrattade åt mitt hår. -
Du saknar det nu va?
- M.
- Inte?
- Alltid.

Jag letar fortfarande, men tror inte längre jag ser dig överallt

- Det är så tungt att ro.
- Du är röd på axlarna.
- Mm, det bränner.

- Du är tyst. Vad tänker du på?
- Vet inte.
- Okej.
- Varför känns det såhär?
- Hur då?
- Ihåligt.
- Är du ledsen?
- Ja.
- Vill du prata om det?
- Jag vet inte om jag kan.
- Försök.
- Jag vet inte hur.

- Jag vet redan.
- Hur?
- Jag ser dig. Dina ögon.

Jag känner livet under mina händer

- Sover du?
- Nej.

- Du?
- Mm...
- Du kommer väl inte försvinna?
- Försvinna?
- Mm?
- Var skulle jag försvinna?
- Jag vet inte. Bort. Hem. Någon annanstans.
- Nu menar du? I natt?
- Nej, i allmänhet. Från mig.
- Nej, det är inte något jag planerar.

- Jag skulle sakna dig då.
- Men jag ska ingenstans.
- Men om.
- Men? Du?
- Bara så du vet, tänkte jag.
- Då vet jag.
- Mm.

Jag är inte kvar här längre

(över en knastrig telefonlinje)
- Har du det bra?
- Ja.
- Är det varmt? Det regnar här.
- Det är väl 30 grader kanske.
- Okej...
- Mm.

- När kommer du tillbaka?
- Jag vet inte.
- Okej...

- Jag kommer kanske inte tillbaka. Jag trivs här.
Hallå?
- Minns du vad vi sa? Alltid sa vi...
- Ja, men du... saker förändras. Allting fortsätter inte att vara precis likadant. Jag är en annan nu.
- Du är samma för mig.
- Det är precis det jag menar! Den jag är och din bild av mig är inte samma, de är inte knappt speglingar av varandra. Jag vill inte gå runt och låtsas vara min spegelbild. Förstår du?
- Menar du att du lämnar mig här? Menar du att du lämnar mig?
- Ja, jag antar det... Förlåt.
- Du sa att det inte skulle bli såhär.
- Jag vet. Men du? Hallå? Är du kvar?
Hallå?

Jag skulle vilja tappa mitt minne

- Kommer du tillbaka?
- Vi ses ju alltid.
- Kommer du tillbaka?
- Det blir bra så här.
- Men aldrig tillbaka?
- Nej.
- Det är ingenting värt utan dig.
- Minnena är kvar.
- Du var väl inte glömt?
- Jag glömmer inte.

Valen som får oss att inte välja

2008-04-23T17:09:00.001+02:00

För 200 år sedan var det en självklarhet att den äldste sonen skulle ta över föräldrarnas gård. Som kvinna skulle man giftas bort för en tjur och två lådor sill, som en handelsvara, en ingrediens till ett hushåll som mannen var tvungen att köpa.
För 100 år sedan kanske du hade varit en av de som inte längre kunde livnära dig på åkrarna utan flyttade till staden, tog jobb på Väfveriet i Mölnlycke. Eller kanske var du en av de som valde mellan landet och staden. Misären var för arbetarna lika illa på båda håll, men du hade valt.

Alltså, för 200 år sen fanns inte många val, man gjorde som de tidigare hade gjort. Arbetade för sin och sin familjs överlevnad. I början av 1900 kunde man välja mellan vissa saker, industrialismen hade tagit ut sin rätt i samhället. Kvinnan var friare (dock utan rösträtt) och kunde i viss mån ha ett eget liv. Och nu, 100 år senare i början av 2000-talet, var befinner vi oss? Få är bönder, utbildning har blivit viktigare, unga är allt mindre studiemotiverade. Utbildningen har blivit ett krav, inte en möjlighet förbehållen vissa. Det som förr var något att sträva efter, något med hög status, har blivit nästan ett måste som alla ska gå genom.
Jag påstår på intet sätt att detta är något av ondo, tvärt om; det är fantastiskt att vi i Sverige kan få en utbildning som är gratis, där man kan studera vad man vill och till och med pussla ihop sin egen utbildning efter smak och intresse. Eller är det fantastiskt? Är denna frihet något bra, gör den oss lyckligare? Blir inte fler unga deprimerade, fler utbrända, fler kriminella? Alla val vi kan göra, all information som finns tillgänglig, hur ska vi hinna med det? Av allt vi vill göra, vad ska vi göra först? Vad ska vi satsa på? Hur ska jag hinna vara musiker, journalist, fotograf och författare och samtidigt vara politiskt aktiv, resa jorden runt, arbeta för Fair trade och SOS-barnbyar, mot AIDS och HBT-rättigheter. Blir det inte i många fall så många val att vi väljer att inte välja? Jag är absolut inte för att man ska skolas in i invanda mönster där man blir en kopia av sina föräldrar, med deras val, deras åsikter. Föräldrar ska säga att man får göra vad man vill, men kanske också kräva att man gör det, att man gör ett aktivt val. Ett yrkesval är inget livsavgörande, men måste våga välja, det går ju att välja om. I dagens samhälle är vi benådade med möjligheten att välja flera saker. Ju mer erfarenhet desto bättre. Men alla val kanske inte behöver ske här och nu med en gång. Vi kanske tar ett jobb någonstans medan vi funderar på vad vi ska "bli", och fastnar där, ger upp drömmarna. "Du som passar så bra inom äldreomsorgen." Ja, kanske gör jag det. Jag vantrivs väl inte. Jag tittar på Desperate housewives om kvällarna, överger Kobra. Skaffar en partner av motsatt kön. Pratar barn med mina samkönade vänner, inte längre hetsiga politiska diskussioner. Det bara blev så, vi valde väl, fast inte riktigt. Vi kom aldrig på var det egentligen var vi ville.
Men det har inte gått så långt, jag sitter fortfarande fast i vad-vill-jag-med-mitt-liv-träsket. Jag vet att jag med bara lite över 20 år på nacken inte har bråttom att välja, men jag vill inte bli en av de som aldrig valde, de som stagnerat i ett icke-val.

Botaniska trädgården

2008-03-19T22:59:00.001+01:00

Du som så vackert talar om varandet, dess karaktär och nuet, låt mig säga dig att det har ingen konsictens; varandet går rakt genom oss, in och ut och fastnar ingenstans. Jag saknar fastnandet, fästepunkten. Samtidigt rädd för att fastna, i banor, i mönster, i punkter platser personer. Vill fastna med fingrarna i ditt hår, i din famn, men rusar om det händer. Jag vill sy fast mig som en knapp på din ytterrock för dig att knäppa, knäppa upp, varje dag, men jag tappar modet. Sprättar snabt upp igen.

krokus

2008-03-15T11:43:00.000+01:00

Jag har inte jobbat på över en vecka och vad har jag egentligen sysslat med? Jo, det undrar jag med. Jag har skritiv jobbansökningar, skolansökningar, övat sång, varit uppe sent på kvällarna, pluggat och gjort inlämningsuppgifter i min kurs, gjort en hemsida (http://emelie.weebly.com), fotat, redigerat, lagat mat, umgåtts, varit på världskulturmuseet, på demonstration, sett på twin peaks, plockat blommor, läst, fått eksem mellan ring- och lillefinger, tränat, simmat, bastat, gått på stan, skaffat linser, börjat bädda sängen (med överkast), ja.. det var väl ungefär det. Tagit mig tid helt enkelt. Man behöver semester ibland, jag får ju semesterersättning. Synd att jag inte tar ut den när andra är lediga bara. Nu började det regna, typiskt, jag som tänkte att ajg skulle gå till Isabel.

Om två veckor flyttar vi, det är snart, jättesnart, med tanke på att det är påsk och sånt. Jag ville åka hem efter påsk men får se hur jag gör, söndagen efter påsk har vi gudstjänst och bokcafé med kören, sen börjar jag i skolan på måndagen, tisdagen har jag lektion där man ska få en uppgift som ska vara klar på fredagen och sen flyttas det på tisdagen, jag fyller år på torsdagen.. och på påsk är det tänkat att ajg ska jobba ganska mycket. Fast packa hinner jag väl, folk jag känner är ju inte kvar här så jag kan ju inte träffa nån i alla fall. Utom släkten då. I dessa krokar har man ju dessutom lov under veckan innan påsk vilket betyder att folk kommer tillbaka från lov när jag skulle åka härifrån. Nåja. Om nu det spelar så stor roll, eller ja, det gör det väl men, äh.

Igår plockade jag krokus kvart över två på natten, underlig infall.

2008-03-07T15:53:00.000+01:00

På nåt vis tror jag att min hormonnivå är låg, för mitt humör svänger som en berg- och dalbana. Allting känns mycket värre än vad det är, fast jag tror jag ställt till det lite för mig. Igår var fint dock.
Har varit ledig i två dagar, skulle vara ledig idag och hela helgen men nu ringde dom i morse och frågade om ikväll. på ett ställe jag varit en dag för nästan ett halvår sen, vilket inte känns bra alls. Men jag sa ja och går nu här och ångrar mig djupt fastän jag inte hade något att göra ändå. Varför måste man hela tiden vara beroende av andra? Varför känns det som om jag inte gör nånting när jag är själv? Varför duger det inte att vara med mig (själv)?
"Blev det jobbigt nu?" frågade Angelica när vi åkte spårvagn idag.
"Ja, såg du det? Jag bara tänker på att jag ska jobba och att jag inte har något att göra på hela helgen." Och andra saker. Det tar verkligen stor plats när man mer eller mindre blir av med en vän, även om jag träffar en annan nästan jämt går det ju faktiskt inte att träffas jämt, man får inte bli beroende av en person. Det är bara så tråkigt just det där, att bara ha en enda person att höra av sig till om man bara känner att man måste träffa nån, eller ens bara prata med nån. Det blir tungt. Och sen alla jäkla antagningsprov, jobbansökningar, flytt, kör, diverse känslor som står upp i halsen ibland, jobb... Jaja. Vissa dagar känner man sig ensam fast man bara är ensam i några timmar, och allt sällskap duger inte. Jag har ju trots allt träffat både Ellinor (från Viktors klass, inte som jag bor med) och Angelica idag och ska träffa Emelie på söndag förhoppningsvis och... ja. Äh. nu ska jag väl åka till jobb.

Ranunkel

2008-02-26T17:00:00.000+01:00

I helgen var Jennie här. Det var trevligt. Vi gick i secondhandaffärer, vanliga affärer, åt onyttiga saker, var på gudstjänst där jag sjöng, bakade, skrattade, åkte spårvagn... jag köpte nya skor och ranunkel på rea. Viktors Elin var här och vi åkte på utflykt till Emmaus på hisingen där dom hade mycket men inte lika bra som i linné.
Jag och Jennie hittade köksstolar på vägen hem från affären. Gratis är bra och bekvämt.
Igår tittade jag och Viktor på vårt blivande hem, där borta i rosendalen. Jag tror att det kommer bli bra. Hela ytterväggarna är täckta av fönster och köket är stort och ja... det känns fortfarande en aning otroligt, att vi ska flytta dit bort. Till de rutiga K-märkta husen.
Senare blev jag fotvårdsspecialist och plåstrade om Viktors nageltrång.

I'm sorry,two words I always think after youve gone, when I realise I was acting all wrong.

Jag drömmer konstiga saker, funderar över sommaren, över skolorna, över... ja, resten med. Jag jobbade på ett helt nytt ställe idag. Det gick okej, det värsta var att det spöregnade. Imorgon ska jag till det gamla vanliga och på torsdag med. Förövrigt har jag fått löneförhöjning vilket glädjer mig mycket. Nej, gud vad trött jag är.
Jag vill flytta nu.

Trådlöst internet

2008-02-19T10:22:00.001+01:00

Är det inte lite konstigt, lite kusligt till och med, alla denna information som flyger runt i världen. Den kanske går in genom näsan och ut genom benet eller kanske hittar den till hjärnan med en gång. Som om det inte vore nog med den information man får genom hörseln och synen, nu finns tyst, osynlig och okännbar media som hittar en var man än är. Okej, kanske inte var som helst. Men jag bor i ett hus med trådlöst internet, grannarna har trådlöst internet, på biblioteken har de, på vissa caféer osv, osv. Är det löjligt att tycka att det är lite skrämmande? Är smutsen under naglarna egentligen ett mail som kommit fel? Är dammet en gömd reklamannons? Flyger det någon sorts mixed media med mina nysningar? Kommer inte det tillslut märkas på kroppen alla dessa elektroniska impulser, alla 1or och 0or. Jag ska börja läsa kursen Medierna i samhället, kommer vi få lära oss något om detta där tro? Skuggningar på väggen säger att fåglarna flyger utanför fönstret, eller är det egentligen dagens löpsedel?

2008-02-18T21:52:00.000+01:00

Nu har jag varit sjuk i tre dagar, längre än på länge. Jag har upptäckt att femman är den kanal som har bäst program på dagtid, jag har snutit mig i nästan en hel toalettpappersrulle, jag har märkt vilken tid det tar att handla när man är förkyld för att tankarna helt stannar, jag har läst och försökt komma vidare i mina folkhögskoleansökningar. Suck.

Men!
Jag har fått en lägenhet! Nu flyttar jag och Viktor till Rosendal(en) och ser ljuset och våren i 17bussen och Willys. Tydligen är det sagt att Beronius ska återförenas hemma hos oss och att vi ska ha pannkaksfest, koka bönor och baka bröd.
Det är dags att hitta billiga, helt gratis, möbler.

The food that I'm eating is suddently tasteless

2008-02-17T12:57:00.000+01:00

fredag

Här om dagen, närmare bestämt i torsdags, jobbade jag kväll. Jag började kl 14 med arbetsplatsmöte, under mötet blev en av de andra jag skulle jobba med sjuk och gick hem. Detta resuterade i att vi fick in en vikarie som aldrig jobbat i hemtjänsten förr, och jag fick ta det som Inger, som gick hem, skulle ha på eftermiddagen. När jag var klar med detta ringer Maria som är samordnaren och bad mig gå ner till en väldigt dement tant som har larm på sin dörr så hon inte ska gå ut och försvinna. Nu hade hon alltså gått ut. Jag hittar henen i trappuppgången där hon försöker ringa på en dörr hon tror är hennes men ligger 4 trappor längre ner.
"Ska vi går hem till dig?" frågar jag, tar hennes pappkasse och går uppför en trappa med henne. Vi tar sedan hissen. Tantens ena ben är 1dm kortare än det andra. HOn säger att hon skulle åka till småland och har därför packat ner handdukar, nattlinne, handväska, skor, armband... i pappkassen. Jag packar snabbt up allt detta medan hon tar av sig kappan, för att hon inte ska få för sig något igen. HOn tackar mig och jag går.
På lokalen står Maria och väntar på att jag ska komma tillbaka fastän hon redan slutat. Hon går sen, säger hejdå och cyklar iväg. Jag sätter in min mat i micron och sätter mig i hallen på hallmöbellådan och skriver daganteckningar om tanten med larmet. Jag hör en nyckel i dörren och in kommer Maria igen i världens fart. Jag blir förvånad, nog för att hon tar på sig mycket jobb men nånstans går väl gränsen.
"Är du redan tillbaka?"
"Ja jag glömde ju säga hej då" Jag fattar ingenting eftersom hon ju klart och tydligt sa hejdå till mig när jag precis kom från toaletten.
"Hej då, tack så mycket för den här tiden." säger hon och ger mig en kram. En kram, från en arbetskamrat och nästan chef. Detta gjorde mig alldeles ställd och vi kom fram till att vi ändå skulle träffas på söndag när vi båda jobbade. Men, det var en så fin gest tycker jag, att cykla tillbaka bara för att säga hejdå till mig. För, det kanske framgår, jag har bara schema till söndag sen får jag inte vara kvar schemalagt. Sen får jag visst komma dit på måndag och onsdag också, men ja, bara tillfälligt.
Så vad ska jag göra? Jo, jag ska plugga medievetenskap, kursen "Medierna i samhället", plugga photoshop, söka massa folkhögskolor, flytta ihop med Viktor (förhoppningsvis i en studentlägenhet vi ska titta på på söndag). Jag tror det blir bra, jag tror att samboende med honom skulle fungera bättre än detta (jag tror dock inte riktigt att det är tid att skaffa barnvagn, Viktor
Förövrigt fick jag kanske ett svartarbete idag, hehe.
Jag är så trött idag att jag knappt tror att det är sant. Förresten, den där kvällen, i onsdags, så gick jag på ensamschemat där ingen var struken men ajg fick ta två extra vårdtagare, plus hjäpa till med han som jag varit kontaktperson till. Ändå blev jag klar jättetidigt men var så trött av allt jag skulle komma ihåg och... nej, jag vill bara sova idag. Nu har jag till och med skrivit allting om den kvällen blundande. Jag tror jag sitter lite för mycket framför datorn när jag kan skriva utan att ens titta på skärmen. Och jag måste nog skryta med att det endast blev det där felet som jag nu ser precis i början på detta stycket (ajg).
Well, godnatt.

---
Söndag
Den enorma tröttheten i fredags berodde antagligen på en analkande sjukdom. Igår vaknade jag med snästäppa nysningar och ysel. Idag är jag sjukanmäld och är nog tvungen att göra detsamma för imorgon. Igår varjag hos Pia en sväng, fick mat och sällskap. Var trött men inte mer. På kvällen kom Viktor och såg på tv, melodifestivalen heh, och jag började frysa. När jag väl la mig låg jag med tjocktröja, tjocksockar, täcke filt, värmekudde och var iskall och kunde inte sova för fem öre. Så jag bestämde att inte jobba. Idag sitter febern i kroppen och de röda ögonen. Det krypser i kroppen, det var länge sen jag var sjuk, känns ovant. Tur att lägenhetsvisningen blev inställd, hade inte kunnat åka. Nu måste jag lägga mig igen.

Koop

2008-02-02T23:46:00.000+01:00

Idag var jag hos Johan och spelade in musik. Det gick bättre än jag trodde, förutom att jag spelade på en keybord utan pedal vilket inte på långa vägar går att jämföra med ett piano. Men... han hade en bra sångmic. Kanske lägger ut min låt nåndag, när jag hämtat den hos Viktor. Han bor nämligen på vägen till Johan så jag stannade där istället för att åka hem, kokade pasta och stekte korv och lämnade min mat och skiva där när vi åkte ner på stan för att bara i princip vandra runt, sitta en stund på Sticky fingers, stå en stund på Pustervik och läsa massa tidningar. Bland annat upptäckte vi att Koop (http://www.myspace.com/koop) spelar på Storan 6 mars, vem vill följa med? I find them fantasic.

I övrigt letar jag och Viktor någonstans att bo, jag letar korta universitetskurser, folkhögskolekurser, börjar min photoshopkurs, jobbar endast två veckor till på mitt jobb, går på kören och sjunger svåra stycken, tränar, syr och grejar, skriver lite ibland också. yes. ..

Han rakade av sig skägget och fram trädde en grekisk gud

2008-01-30T22:01:00.000+01:00

Han jag jobbar med alltså. Han har varit utomland i en vecka för att hans mamma fyllde 50, och tillbaka kommer denna.. denna figur som jag egentligen för första gången ser ansiktet på ordentligt. Och han såg ut som någon sorts grekisk gudabild med solbrännan, det tjocka mörka håret och långa ögonfransar. Och på alltihop är han ju trevlig.
Ja. Jag har börjat min bildkurs nu, kul. Men inte gjort nånting än. Eftersom mitt jobb tar slut snart kommer jag kunna avsätta regelbunden tid tänkte jag. BLir ju så konstigt när man jobbar lika många dagar som 100% men kortare tider, så splittrat. Nåja, jag har sovit dåligt i en evighet känns det som, förutom igår när jag trodde jag blivit magsjuk och somnade i nån sorts töcken. Men jag ska nog sova nu hur som.

Mot nästa dag

2008-01-18T14:09:00.000+01:00

...
Jag har hört att du är konstnär. Det förvånar mig inte, du hade alltid visioner. Tro inte att jag sörjer dig, saknade förr men levandet finns på annat håll än där.
Ingen kommer någonsin tacka en för att man skriver en historia, för allt slit, för alla omskrivningar, all ångest, för att man slutför arbetet. Nej det finns inga tack för det skrivna ordet mer än det tvång att läsa. Därför är detta det enda och det bästa sättet. Jag ber dig därför inte att svara, bara läs. Min adress är inte fast, min lägenhet är uppsagd och mitt vikariat har gått ut. Jag reser nu för livet, för att bäst före-datumet inte är utgånget än och kravlöst, svartlöst, får du det skickat till din villaförort.

Jag går hemifrån till tåget i spöregn. Jag är glad att jag tagit mitt regnställ, ledsen att jag inte äger några stövlar, men jag har lärt mig att stoppa fötterna i plastpåsar, innanför skorna. Det håller faktiskt värmen.
Det rinner över i en stupränna och en kaskad träffar mitt paraply som nästan glider ur mitt grepp av den plötsliga övervikten på ena sidan. Jag drar upp huvan, fäller ner paraplyet och springer istället. Det hjälper inte med paraply i alla fall.
Jag hinner bara precis hitta min plats och sätta mig innan tåget går. Det är x2000 och regnet utanför gör husen och trafiken till något som liknanr pappersmassa, som om det inte var tillräckligt grått i stan ändå. Gatlamporna står som absurda insikters känselspröt. Jag klamrar mig fast vis att det här är en äventyrets och vänskapens resa, att jag valt det, att jag inte flyger, inte tvingas av omständigheterna. Jag längtar ju bort, men varför?

M. har bosatt sig i ett litet torp i Öland, men jobbar inne i Kalmar. Hennes lantliga hem med katterna och trädgårdslandet är så annorlunda mot det högteknologiska arbetet på högskolan att jag inte förstår hur hon får det att gå ihop, de två världarna. Men hon är händig, med allt möjligt faktiskt.
Hon hämtar mig i sin minimala blå ford på Kalmars järnvägsstation som badar i sommarsol. Jag har väntat på henne, svetten klibbar på min rygg eftersom jag aldrig tog av mig ryggsäcken. Jag förstår själv inte varför, vad är det för sorts lathet? Jag måste ju ändå ta av den för att lägga in den i bilen sen.
M. har alla fönster nervevade, hon sträcker sig till andra sidan för att öppna min dörr.
"Hej", säger hon, "släng den där bak." Hon pekar mot baksätet. Jag fäller fram passagerarsätet och skyfflar in min vandringssäck bland kartonger, handdukar, kläder, skor... Jag undrar om hon bosatt sig i bilen. Jag fäller tillbaka sätet och sätter mig. M. har ställt sig på taxi-parkeringen och inte ens stängt av motorn.
"Hej", säger jag och pustar ut. M. ler när vi ser på varandra, det tutar bakom oss och jag ser i sidospegeln en irriterad blek man som gestikulerar åt oss. Vi skrattar.
"Nu åker vi och badar" Hon kör iväg i rivfart.
Så länge jag känt M. har vi badat, även om det varit väldigt kallt i vattnet har vi gått ut varandra i vattnet. Samma sak nu. På andra sidan bron, i Färjestadens hamn, blåser det något otroligt. Vågorna slår mot piren. Jag ser tveksamt ut över havet. M. har redan börjat byta om. Hon petar retsamt på mig när hon ser min tvekan.
"Du fegar väl inte ut? Vi har väl badat i mycket värre omständigheter, som älven?"
Vi badade en gång i en forsande men grund älv bredvid min farmors sommarstuga.Vi flyt med och klättrade över stenarna vi törnade rakt på i farten, oförmögna att känna smärta i det iskalla vattnet. Först efteråt hittade vi nya blåmärken i flera dagar.
"Jo, visserligen." Åren sen den händelsen har tagit ut rin rätt, man har blivit räddare, för kyla och höga vågor, eller så har man konsekvenserna i åtanke.

Amaryllis i Paradisfatet

2008-01-17T12:43:00.000+01:00

Jag har åkt hem över helgen. Jag har börat skriva igen, och göra musik, och fota litegrann (vill du skicka fotona Pia snälla?).

Jag tittar på klockan; kvart i elva. Jag lyssnar på klockan innanför som reda slår tolv slag, vargara ylar och spöktimmen är redan kommen.
Av ett sammanträffande såg jag ditt namn i tidningen samma dag som min kusin; ni ha båda gift er. Inte med varadra, men ni står där på samma uppslag och vore det inte för ditt namn är jag inte säker på att jag skulle känna igen dig. Ditt smala, bleka ansikte har blivit rundare, lyckligare. Det glädjer mig men jag stänger tidningen med ett sting i magen, även om det var länge sen. Jag bestämde mig för att skriva mig genom alla långa timmar under den resa jag föresatt mig att göra denna sommar, och jag skickar mina upplevelser till dig. Så som jag en gång skrev till dig. Den du som jag aldrig trodde skulle gifta sig, den du jag kände finns nog kvar fast en annan.

och jag orkar inte skriva mer för tangentbordet är hemkst!

Nytt år, ny tid

2008-01-09T22:43:00.000+01:00

Det nya året kom med stora svepande tag. Jag spenderade nyåraftonen på jobbet, hos Pia och på en fest med Pia, Maja, David, Eva-Lena, Annika och Fanny samt en ung kulturredaktörstuderande(?) jag inte vet namnet på men som hittade mig där utanför toaletterna bland tusen människor och jackor. Det var något nytt.
Det nya året drog med sig annat humör, annat väder med snö, regn, hagel och åska. Det är spännande varje dag vad man ska få se när man kommer utanför dörren. På jobbet har jag blivit osamt med en gubbe för han tyckte att hans gröt var kall när han smakade i mjölken efter att den stått ett tag. "Den var inte alls kall", sa jag emot när jag redan slängt den eftersom det inte dög att värma om den eller ens göra ny. Jag är ändå glad över det hela; jag sa ifrån, man kan inte behandla folk som gör sitt arbete hur som helst. Jag har också fått en kollega som är endast 3 år äldre än mig och det är roligt. Det blir på ett annat sätt än de som är 40-50-60, även om jag trivs med dom blir man inte närmare bekanta. Stefan heter han och är en bra människa som tar allting precis lika lugnt som jag, kanske lite väl lugnt ibland dock.
Jag har skaffat kort på friskis och svettis för ett halvår men vet inte om ajg blir kvar i stan så länge. Jag har sytt på min symaskin och jag älskar den. Min första Levaxinburk har tagit slut (idag) och jag börjar nu med större tabletter. Jag har fått veta att när jag jobbar mer än 40 h/vecka får jag ta övertid på dom timmarna. Mina föräldrar är i Italien och åker skidor i strålande sol. Min bror åker till Paris imorgon. Jag åker hem om en vecka. Kören har börjat med ett modernt och specialskrivet stycke.
Jag träffade Jenny idag. Det var bra. Det gjorde mig glad. Det är något speciellt med Jenny, naturligheten på något vis. Naturligheten som jag knappt trodde var sann när jag först träffade henne, men den finns visst där. Jag känner att jag saknat henne. Man glömmer saknaden, det försvinner. Igår, det var väl igår, jag tänkte på att jag skulle träffa Jenny vilket ledde mig till Celine. Jag tänkte på i somras när vi åkte neråt ön, på kikaren, storken, svanarna, badandet, på när vi ringde på dörren hos Celines bror, hon öppnade dörren och skrek rakt ut och jag kom på då, igår, att jag saknade henne med, något jag inte tänkt på länge. Det försvinner. Jag har vant mig vid ensamheten, vid att jobba, träna, äta, sova, gå på kör och nästan inget mer, jag har fikat hos någon ungefär en gång i veckan, jag har vant mig nu, men jag vill inte ha det så, faktiskt, jag vill inte snöa in mig och börja leva som en pensionär redan.
När kommer du upp Viktor? Jag tänker på dig.
Fotograferandet har försvunnit mycket nu, jag är inte ute med kameran. Skrivandet har varit borta länge. Musiken... står still, men jag har börjat titta efter musikfolkhögskolor.
Men nu är det dags att sova.

2007-12-27T20:05:00.000+01:00

Så var så julen över, och inte blev det så mycket till bra jul och ledigt heller. Den 23e hämtades jag av familjen vid halv tolv tiden hem till farmor, så länge var det bra, och fram till eftermiddagen på julafton då pappa fick ont i axeln. Sen i hela armen. Sen i bröstet. Och framåt åtta kom ambulansen och tog med honom till kungälvs sjukhus. Sen till Sahlgrenska. Sen tillbaka till kungälv där han varit till idag, torsdag med en liten hjärtinfarkt. Nåja, han är uppe nu. Jag jobbar igen. Jag har bestämt att säga upp min del i lägenheten för man kan inte vara så mycket på spänn i sitt eget hem som jag blivit, det går inte.
äh, jag vet inte mer. ville bara informera.

en rätt bra dag

2007-12-10T22:37:00.000+01:00

Här om dagen träffade jag en liten pojke utanför mitt jobb (det är en liten lekplats utanför, lokalen var dagis tidigare). Han var väl ungefär fyra år.
"Tänk om man kunde bygga en väska!", sa han till mig, apropå ingenting, han hälsade inte ens. "Tänk om man kunde bygga en väska av leeego! En leegoväska!"
Jag som är van att jobba med bara gamla tyckte faktiskt det var roligt men en sån liten en. Japp.
Idag:
Jag har jobbat och det var en rätt okej dag när jag varit hos min tant och tvättat och städat och hämtat mediciner och grejer, förutom det där vanliga med påklädning och frukost och mat och allting.
Jag fick veta att jag inte kan vara ledig första veckan på nästa schema men att jag är schemalagd endast tre dagar. Igår pratar jag och Emelie om att åka till tex Köpenhamn. Först funderade jag på dom här båtarna som går här nere i majorna, men insåg att det är mycket billigare att åka nånstans med tåg. Det var trevligt att vara hos Emelie i alla fall, fastän jag spillde glögg två gånger.
När jag kom hem idag hittade jag ett kuvert i brevlådan med orange och välbekant handstil på. Det gjorde mig glad, bara att se handstilen. I där låg det ett armband med helgonbilder som "tillsammans skyddar dig från allt ont", katolskt värre, men sött på nåt vis. Får mig att tänka på en tröja jag har med bibliska motiv, lustigt, att jag äger en sån. Lova var inte med på gruppen idag, hon var på julavslutning för ungdomsledarna i hennes kyrka. Ja, där ser man, säger jag. Min amaryllis har blivit en halvmeter hög minst.
Sedan gick jag in på studera.nu och såg att jag blivit antagen till både digital bildbehandlingskursen och musik- och bildmedier idagkursen. Det blir väl bara bildbehandlingen på distans 25%, även om den andra också låter väldigt intressant men är 50% och med lektionstid.
Idag har jag också cyklat upp och ner för backarna till jobbet och i slottsskogen, minga lungor känns små och trånga, men det är härligt när man svischar nerför, även om jag fortfarande är rädd för att hjulen ska ramla av, något jag av någon outgrundlig anledning varit rädd för väldigt länge. I slottsskogen vad det mörkt och tomt och jag stannade till och stal något jag trodde var grankvistar men när jag kom hem såg jag att det där på pakethållaren var något jag inte vet men inte är det gran. Tyckte att det var konstigt att jag inte kände några barr genom vantarna. Nåja, det är grönt i alla fall och nu sitter det i mellan fönstrerna uppe på loftet.
Well, det är nog ett måste att sova nu. Såg på dokumentär om Michel Moore men blev för trött fast jag ville skriva.

2007-12-08T17:44:00.000+01:00

Idag fick jag hjälpa en tant med internet, jag har aldrig träffat en mer nytänkande tant. Hon har skrivit avhandlingar i franska och tyska, kommer från england men hennes mamma från frankrike. Hennes man var musikrecensent. Deras vardagsrum upptas av en stor flygel och massa gamla böcker.
Igår frågade en annan tant om hennes ordinarie jobbade. "Nej inte idag", sa jag, "men igår." "Jaha", sa tanten, "men det går ju lika bra med dig, om inte bättre." Vissa tycker man om. Tanten som jag är ordinarievikarie till säger tydligen till alla vad duktig jag är, det känns bra. Att inte alla bara tycker att man kommer sent och glömmer bädda sängen och allt man inte gör bra.
Mitt vikariat går ut 7 januari, men jag får jobba kvar på samma ställe 6 veckor till ändå, men 75% vilket gör mig glad. Jag hoppas verkligen på att gå den där fotokursen. Eventuellt måste jag då köpa en ny kamera...
...oj, nu började jag titta efter kameror på blocket och glömde att jag skrev.

I torsdags var jag och Lukas på litterär gestaltning på biblioteket. Det hade kunnat vara bättre måste jag säga, menmen. Det var väl trevligt i alla fall.
Igår var jag på julpyssel och gjorde julkort som jag ska skicka iväg nu. Det blev inte så många, tyvärr... får väl se om jag fixar några fler. jag träffade Lova på pysslet och det var rätt mysigt att sitta där och pyssla tillsammans, följas åt genom regnet till spårvagnen.
Idag har jag jobbat och varit på ÖB. Jag kanske ska slå in ett par paket nu.

Förhöjd dos av levaxin och grannarna sjunger i periferin

2007-12-02T20:50:00.000+01:00

Det går framåt och jag har saker att göra. Jag har gudstjänst och Isabel kommer dit och säger att det var fint. Jag går på vernissage och träffar Amelie, Ida och Anna, vi pratar om vad vi gör nu. Varför bor man i samma stad men träffas aldrig? Jag frågar inte, jag är trött på det. Pia droppar in mycket senare än hon sagt till alla. Hon kommer med sin vän som blivit två på vägen och hon är påväg till en dejt fastän hon redan har en pojkvän, fast dom är ju polyamorösa, givetvis. (På radion spelar David Gettas Love is gone och för en gångs skulle gör den mig inte glad.) Pia mår inte bra, men hon är inte ensam, eller kanske är det det hon är. Lukas får mitt telefonnummer ifall vi ska gå på något literärt nångång. Han har hoppas av sin skrivarkurs för att den ställdes in nästan jämt.
Jag skyndar hem för att hinna äta innan poetry slam-finalen. Hinner äta och dessutom se på julkalendern. Är nära att strunta i poetry slam för jag vill inte gå nånstans själv och jag är trött. Jag har redan suttit på café själv idag. Jag åker ändå och det var tur för det var bra och rätt person vann nog fastän Ludwig var så bra men röstades bort, jag undrar om det var för det avskyvärda temat våldtäckt ur mannens synvinkel. Men jag blev så fruktansvärt fångad, något otroligt äcklad, han måste väl ha lyckats? Jag tror dock han drog över tiden. Jag träffade också Nina och det var trevligt, att få, ja en röst till text och bild kanske, jag vet inte. Det var trevligt att träffas i alla fall, Nina.
På spårvagnen hem sitter en tjej och pratar i telefon medan hon drar fingarna genom håret på en annan tjej och jag tänker på hur länge sen det var någon gjorde så på mig. På hur mycket jag tyckte om det, och jag känner mig ensammare än någonsin. Jag känner att så fort jag pratat klart med Ellinor och tagit mig in på mitt rum kommer tårarna och jag vill bara vara ensam tillsammans med någon. När jag satt där och lyssnade på poesi om hur livet var lättare förut när man gick i skola och inte behövde välja och tänka på framtid osv och precis som jag känner och när hon går av scenen tänker jag "Helvete, hur ska man ta sig genom resten av livet?" Visst har jag några år till när jag kan gå i skola men sen kommer det se ut såhär, som det gör nu, ingen ände och jag tänker på alla dom som vill dö unga för att det är så livet är som bäst. Nej, jag vill inte som hon med poesin tillbaka till 8åringslivet för det var inte heller speciellt bra, jag vet inte vad jag vill. Det är nog aldrig riktigt bra men jag har haft det många gånger bättre än nu. Ta inte åt er.

Röntgen

2007-11-29T20:50:00.000+01:00

Jag var i tisdag till Frölunda sjukhus och röntgade mina lungor. Det var ganska spännande och det var väl tur för bilderna visade ingenting konsigt. Min hals och mina lungor är helt normala. Jag skulle vilja ha bilderna, jag vill se hur jag ser ut innuti.
Så smärtan är bara oro, som läkarna trott. Fast ämnesomsättningsproblemet är kvar. Jag fick öka min dos efter att ha tagit provet. Tydligen låg antalet antikroppar i blodet på 12 000 istället för det normala ca 60... Läkaren hade tyckt hennes eget värde på 1 200 va högt så hon sa att "det var tur att du kom så tidigt". Antikroppar är del av immunförsvaret och för många för att kroppen börjar brytas ner och leder så småning om till demens.
Samma dag som detta sken solen för första gången på ett tag och det kändes lättare allting. Jag köpte den första julklappen som är till Emelie. Jag vet inte vad du önskade dig, men jag tycker att tingesten passar dig.
Jag skrev brev till Jennie som jag hoppas kommit fram innan du läser det här för jag har sagt många samma saker. Och jag hoppas det inte blivit alltför blött och mosigt.

I måndags var jag med på julbord med jobbet. Det var god mat och rättså okej framträdande, det kunde väl varit bättre också men jag är väl något bortskämd kanske så jag ska inte klaga så mycket. Det var i alla fall roligt att se och känna att man fortfarande skulle tycka att det var kul att syssla med. Jag sa det till Sixten och tillade att jag inte visste om jag skulle klara av det, det är sån konkurens. "Ja, som i alla hantverksyrken" och det är väl visserligen sant, fast smider man specialgardinstänger behöver man åtminstone inte se bra ut.
Och i natt drömde jag en så fin dröm att jag inte alls tyckte det var farligt att vakna en kvart innan alarmet (dvs 6.15) utan låg där och tänkte på drömmen jag aldrig kommit ihåg om jag vaknat av sufjans sång. Det har sen gjort mig glad hela dagen genom regnvädret, hårt arbete, trötta ögon, hunger, dålig aerobicinstruktör och en viss lite magsmärta. Tror förresten Jennie var med i drömmen, för jag tänkte att jag skulle säga det, även om jag inte minns henne där nu.
Nu ska jag nog lägga mig att läsa lite. Å, just ja, det var så sant, i tisdags, röntgendagen, satt jag och läste på spårvagnen hem (jag har blivit totaltfångad i 6e Harry Potter och släpar den med mig fast den är tjock och tung som bly) när jag plötsligt hörde chuffören säga i högtalarna "Vi kommer nu till ändhållplatsen och alla ska stiga av", och där hade jag suttit i min magiska väg och åkt förbi min hållplats. Som tur är bor jag bara 3 hållplatser från den sista, men ändå. Det var i alla fall en bra dag så jag blev full i skratt.

2007-11-26T14:54:00.000+01:00

Jag har varit hos läkaren igen. Det går inte bra för mig. Dom hittar ingenting, jag får ta massa blodprov och halsprov och ekg och ska rönkas men jag tror inte dom hittar nåt då heller. Det är kanske mer hypokontri än hypotyreos. Jag är så trött på det hela, trött på att gå runt och ha ont. Det senaste, förutom halsen som tydligen antagligen inte alls har något med sköldkörteln att göra, är smärtor i bröstkorgen eller hur man ska säga. Det gör ont när ajg andas, det gör ont egentligen hela tiden. Jag antar att det nog egentligen är oro, både det och halsen, men det är nästan värre. Jag kan inte bara ta en tablett och så försvinner oron. Man känner sig så otroligt dum när man sitter där och har ont fast ingenting är fel, när man nästan börjar gråta inne hos doktorn för att allt känns så meningslöst när felet på nåt vis ligger i huvudet. Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till, vill bara sova bort tiden och låtsas som inget. Men, jag kan ju inte sova heller. Jag kan inte ens sova... Idag känner jag mig väldigt misslyckad.

Foton

2007-11-22T19:36:00.001+01:00

Jag mindes faktiskt sen vad jag skulle skriva om. Det var håret, jag har hittat fler vita hår och detta skrämmer mig. Herregud, jag är bara 20, inte ska jag väl redan blir gammal? Usch. Man får gå till frisören och fråga vad man skulle ha för färg som ser ut som ens egen så man är beredd sen när dagen kommer och man inte står ut med att se 10 år äldre ut.

Idag fick jag papperskopiorna jag beställt. Jag blev så glad så. Det är roligt att se hur mycket fina bilder man tagit. Och vilka otroligt romantiska foton sen då, det är nästan hemskt.

Igår, eller nej, i tisdags, dagarna går så snabbt, var jag hos Emelie och hälsade på. Det var mycket trevligt. Jag fick middag och en trip till Hisingen där jag aldrig varit förr. Hennes rum såg ut som hennes rum i Orsa fast högt i tak och här, det var underligt. Fast det kändes så rätt och jag kände hur jag ville ha ett eget hem med mina saker och så där som man kan känna.. Både Emelies och Simons (som jag var hos i söndags och som hade krukväxter och mattor överallt) hem är mycket hemtrevligare än mitt. det känns så opersonligt här när det mesta av möblemanget varken är mitt eller Ellinors.

Och nu har jag pratat med Calle 1h och 41 minuter och är slut i halsen och örat och ska se på tv. Vi kom fram till att det nog heter få-färre-färst, enligt svenska akademien. Vill bara nämna att jag fått kontakt med en kille vid namn Johan som jag kanske ska börja spela lite med. Roligt.

2007-11-18T11:29:00.000+01:00

Kanske är det bara en illusion det där att lägga bakom sig och gå vidare. Jag har tittat på En fri kvinnas bekännelser denna morgon, kanske är det hon, Jennifer Fox, som får mig att tänka så. För när jag funderar på det känner jag inte att jag gått vidare, jag känner samma sak. Det ligger den där lilla saknaden i bröstet som får mig att undra vad det egentligen var, vad det är egentligen är. Jag tänker samtidigt att jag har många år på mig, Jennifer är dubbelt så gammal som mig och har fortfarande ingen... ingen fast. Samma sak med Ellinor. Men ändå så känner man det där suget, som om man inte skulle kunna klara sig själv. Jag förstår mig inte på det. Varför känner man sig inte riktigt värdefull förrän någon annan tycker att man är den mest värdefulla? Det finns ju fortfarande så många som man vet tycker att man är värdefull, det är ju inte som att man är oälskad, varför måste den här enda personen finnas som ska tycka om en över alla andra? Varför går så mycket ut på sökandet efter denna person och varför är det så svårt att nöja sig? JAg tänker hela tiden att det inte är vad jag vill, jag vill inte ha någon, jag vill klara mig själv och tänka på mig och min musik och kunna fokusera på det, men jag inser hela tiden att jag på något vis bedrar mig själv. Jag vill visst ha någon som jag kan lita på finns där. Men går det verkligen?

--
När jag gick från Hagakyrkan till Järntorget såg jag en reklampelare som gjorde mig arg (jag har fotat den, kanske kommer bilden senare): "Fem personer anmält försvunna i Göteborg varje dag .se Göteborg, en piggare morgontidning". Vad är det för skrämseltaktik de kör med? Och där gick ajg ensam i mörkret. Nej, jag blev inte rädd, jag blev bara arg. Men var jag inte medveten om detta med att skrämma medborgare hade jag blivit rädd. Nog för att jag blivit ganska förtjust i det där tvprogrammet Sanningen om Marika som går idag (söndag, svt2, 21.20), handlar om en försvunnen kvinna och utspelar sig just i Göteborg (som alla andra svts tvserier nu för tiden, min stad är på top nu när jag bor här) men herregud. Nej, ajg vet inte vad mer jag ska säga om det mer än att det är dåligt.

Jag hade kördag idag. Det var trevligt, fast det var synd att inte Lena var där, hon är så lätt att ha att göra med. Men vi åt middag och berättade bisarra saker om oss själva. Jag berättade om hur jag bestämde mig för att lära mig säga godnatt på massa olika språk, att jag låg varje kväll och repeterade de jag kunde innan jag somnade. Jag har dom fortfarande uppskrivna i nån bok. Bonna noctem, spokonoij nochi... Innan jag gick testade jag att spela min nya låt på ett av pianona där och herregud, vad mycket bättre det låter på piano mot keyboarden. Som ajg skrev till Jennie; det låter som poesi mot fakliteratur. Jag är väl glad att kunna ha nån sorts klaviatur i alla fall.
Jaha, det var något mer jag skulle skriva men nu minns jag inte alls vad detta var. Kanske var det om min byrå, ska jag betsa den gråblå och ha blå knoppar eller ska den vara mörkt mahognyfärgad?

2007-11-17T19:12:00.000+01:00

Varför är man, jag, så beroende av andra för att göra saker?
Fast jag måste säga att det är lite frustrerande att bli inställd på något och planera sin dag efter den och sen få veta när man så gott som är påväg att det inte blir av. Hade jag vetat det hade jag planerat in andra saker. Åkt och tränat, jag hade behövt det, jag vet inte när jag kan planera in det härnäst. Jag tycker inte om att hela tiden vara tvungen att anpassa mig efter andras tider, och att jag gör det, att jag faktiskt anpassar mig efter andra. Över huvudtaget är jag trött på att ha ett sån liten umgängeskrest att jag inte kan välja utan ska jag träffa någon är det på den personens villkor, för annars har den andra att umgås med. Jag det är jävligt pinsamt att jag sitter och skriver detta för att ajg väntar på ett sms från en person för att få veta om jag kan följa med några andra till en tredje och själv känner jag bara hur musten sugs ur mig och jag blir trött och ledsen. Mycket för att jag gick upp strax efter 6 imorse och jobbade.

--

I alla fall kom jag iväg tillslut och hade trevligt och upptäckte att både Maja och kollektivJenny har samma sjukdom som jag, mystiskt.

Snart juligen

2007-11-16T09:03:00.000+01:00

Jag tänkte skriva medan jag fortfarande låg i sängen, men nu är jag alldeles för hungrig för att ligga kvar här så jag återkommer.

--
Ellinor har köpt julbröd. Det ligger precis vid kaffekokaren så när jag gjorde kaffe tänkte jag; Åh, jul. och var glad att jag köpte pepparkakor på ÖB förra veckan.
Jag har för tillfället lagt frukostgröten på hyllan, både för att ajg itne hinner när jag jobbar och för att jag börjat äta a-fil med svarta vinbär, den är att rekomendera(!).

Jag har fått mitt vikariat förlängt, till ca 7e januari ska jag vara kvar där. Det gör mig glad för ajg trivs, både med vårdtagare och medarbetare. Nästa måndag får jag följa med på julbord vilket är ganska konstigt egentligen eftersom jag inte gjort något för att tjäna in pengarna som ska användas. Men men, jag klagar väl inte heller. Jag ska dock försöka se mig efter ett annat jobb. Jag vill inte fastna i vården, främst för att jag inte tycker om arbetstiderna. Visserligen är jag bra på att stressa upp mig för ingenting,men jag tycker inte om att jobba tre fyra dagar, vara ledig en dag, jobba två, ledig en, jobba sex dagar, vara ledig två, nej, jag vet inte, det är konstigt. Men det finns ju andra fördelar, som att jobba till två eller rentutav elva (på morgonen då).

Igår var jag på en klass på gymmet som hette funk. Jag kan tala om att det var ingenting för mig, tror jag. Jag har aldrig dansat den sortens dans förut så det var verkligen svårt. Emellanåt var det roligt, mycket för att ledaren var bra, och tiden gick rätt snabbt, men jag kunde ju inte komma ihåg nånting själv nästan. Rörelserna var så främmande att jag inte kunde minnas dom och sättet att röra sig... ja, nej, det var roligt att testa och kanske går jag nån mer gång men jag ska nog försöka gå på den vanliga dansen istället. Problemet är att den ligger på måndagar när jag är upptagen i min lilla diskussionsgrupp eller vad man ska kalla det. Typiskt sånt där. Nästa termin tar jag nog friskis&svettis, det finns många fler valmöjligheter, dessutom är det närmare.

Jag är numera skriven i göteborg. Min post skickades tillbaka hem för brevbärare trodde inte på att jag bodde här och jag kunde inte ta någon försäkring.

Ylvas Goda Pepparkakor är inte dom godaste, faktiskt. Ner går dom i alla fall. Tänk förra julen när man satt där nere i matsalen och pysslade. Jag och Annie gjorde girlanger till alla väggar i hela matsalen. Hur mycket glögg vi drack. Jag och Pia berättade för Viktor att vi inte längre var tillsammans, det hela var mycket underligt. Vi spelade ett julpotpuri. Maj-britt. Jag och Christina gjorde pas de bourrè genom korridoren. Pia såg jämt på julkalendern. Jag pratade med Maja för första gången. Jenny hade hål i byxorna som hon (och var det Celine?) var väldigt intresserade av. Ja.. Jaja.

Viktor:
Kom och hälsa på! Vissa helger är jag ledig 3 dagar, kanske det går passa in nångång? Och vet du förresten att tvprogrammet vi både följde på sommarlovsmorgon och skulle titta på när jag var hos dig men sista delen hade varit, hur som, lång ledning, det går numera på barnkanalen fast uppföljande avsnitt. De förra var nog lite bättre men jag har bara sett ett program.
Japp, det var det det.

Och där uppe, Celine, är klänningen.

poesidagen och fars dag.

2007-11-11T13:02:00.001+01:00

I natt vaknade jag med en fruktansvärd magsmärta. Jag låg och kved ett tag men tillslut måste jag somnad om för senare vaknade jag av en mardröm om en katt som ständigt attackerade mig. Jag tror det baserades på en tant på jobbets katt som är väldigt... på. Sitter den på en stol när man går förbi sätter den klorna i tröjan. Sånt skrämmer mig. Jag tänker på den lilla kattungen vi hittade i somras som klättrade upp mot halsen och försökte få mjölk genom att suga på öronsnibbarna. Jag undrar varthän den är nu. Åh, den var så fin, jag skulle velat ha den kvar. Men tur att jag inte har för Ellinor är allergisk och jag hade inte kunnat bo här. Och stackars katt, en liten lägenhet längst upp i ett hus... nej, det lär nog dröja innan jag kan ha en katt.

Jag ska strax åka iväg till poesidagen. Bara göra några saker först. Åka till nordstan och indiska och titta på knoppar tex. och plasta in mitt block, varför gjorde jag inte det med en gång?

Bältros

2007-11-10T11:29:00.000+01:00

Jaha, så blev man sjuk igen då. Typiskt... De ringde efter vikarie för mig igår eftermiddag. Jag hade nog feber när dom frågade men som det känns nu hade jag nog kunnat jobba. Jag är bara inte så pigg, och ska väl inte smitta ner någon antar jag... Dumt, i alla fall. Känns så löjligt att bestämma så där långt innan. Och vilja konstiga sjukdommar jag får sen då, vara sjuk i en dag och sen snora och hosta ett tag. Nej, det ska jag inte klaga på.
Mitt rum har fått en uppstyling, det är mycket bättre måste jag säga. Har en låda kvar att packa ur och lite kläder att arangera bara. Och så funderar jag på vilken färg jag ska ta och måla byrån i. Får väl åka till indiska och titta på lådknoppar och välja färg efter det. Till exempel tycker jag inte att det blir så bra med mörkblå knoppar och rödaktig byrå.. nej, nu ska det vara stilrent. Jag hade tänkt vitbetsat men så kom både Emelie och Pia och sa att vitt är inte det trevligaste på möbler, så nu vet jag inte. Kanske ska jag inte alls lyssna på dom. Men får väl helt enkelt se tror jag. (och varför klippte jag naglarna på alla fingrar utom ett? konstigt...)

Här om dagen var jag och hjälpte en man med disken. Han hade bältros, dvs värk runt midjebältet som slår ut som rosor på huden. Han hade fått detta när han varit inne och opererat hjärtat (jag vet inte om det finns något samband). Efter operationen var han frist och pigg som en mört och skulle skickas hem, men han hade fått någon sorts underliga utslag i sidan som han visade hjärtläkaren som gick rond.
"Det är bältros", sa läkaren och gick vidare. Jaha, tänkte mannen och visste inte alls vad det innebar, dagen efter åkte han hem och fick värk. En knapp vecka senare ringde han en privat läkare han haft tidigare som sa att herregud, det måste ju behandlas inom tre dagar. De provade med stoppmedicin utan verkan. Mannens svåger fick också bältros, tog medicin, och på tre månader var han frisk. Och mannen går där med sin värk som inga smärtlindrande mediciner rår på. Inte vill han gå ut heller. "Om jag skulle sitta där och se alla andra gå runt skulle jag bli knäckt." Han snelgar ibland på sin burk med sömntabletter, men han tycker att det är fegt, att avsluta sitt liv på det viset. Han väntar hellre och hoppas på att snart få somna in.

diverse

2007-11-05T21:39:00.000+01:00

Jo, jag har fått en månads vikariat på en hemtjänst där jag trivs. Det känns bra att veta exakt när jag jobbar även om jag inte längre kan bestämma efter något annat jag vill göra, men så är det. Det här blir bra nu. Det är nästan bara dagar och det tycker jag är bra eftersom allt annat jag vill göra är på kvällar, även om jag inte alls är speciellt morgonpigg. Imorgon är jag ledig, annars hade jag nog redan sovit.

Min familj var nere på visit över helgen. Det var trevligt att ha besök, vi var på konsert och jag sjöng i hagakyrkan med kören. Jag har fått hit massa saker och det är skönt. Skönt att ha ett skrivbord, keyboarden, fler handdukar, gryta, glas... Ja, det känns bättre nu. Igår åkte familjen inte härifrån förrän framåt halv ett eftersom någon kastat in en gatsten genom bakrutan på bilen. Jäkla idiotiskt tycker jag, jag förstår det inte, dom tog inte ens någonting. Tur i oturen. Sen var jag på gymmet, åt middag med Emelie, var på poetry slam. Det var en händelserik dag, ändå hann jag inte allt jag skulle.
Idag har jag jobbat med en man som jobbar 100%, spelar division 3 i pingis och spelar i en punkband som snart ska ge ut en skiva. Jag förstår inte hur han har tid.

Ikväll var jag på en träffa nya kompisar grupp, det var intressant, det kan nog bli bra. Nu sitter jag här, äter oliver, lyssnar på deventra banhart oh försöker bli varm efter regnet ute. Oliver förresten, jag säger om dom som jag sa om paprika när jag var ca 12; jag förstår inte hur ajg inte kunde tycka om det! Jag får till och med sug efter dom där små kalamataoliverna och sen har jag svårt att sluta äta. Lustigt hur det kan bli. Det kom som en knäpp.
Det var nåt mer jag skulle skriva men nu har jag glömt det... på söndag är poesins dag och hon som vi hade som lärare, vad heter hon...sofia sten...berg?ström? är på biblioteket.

Här om natten drömde jag att jag var på vinden i en stor skola tror jag, en vind var det i alla fall. Viktor, Jakob och nån mer var där och det var allhelgona och det kändes som om det skulle börja spöka. Det var så pass obehagligt att jag vaknade. jag var glad att viktor och jakob var där i alla fall. Förra veckan drömde jag om Jennie. Att det var julafton tror jag och jag kom hem till henne i huset på born och hon ursäktade att det var så iskallt i huset. Fast det var inte så kallt. Jag minns att jag alltid tyckte att det var väldigt varmt där. Hos Emelie däremot var det ofta kallt, speciellt på nedervåningen. Jag tror jag drömt om Pia och Celine också på sistone, så det har varit många i mina tankar antar jag.
Igår fick jag ge Emelie en lektion i dagens internet med bloggar, myspace och facebook. Så länge har hon väl inte varit i afrika heller? =)
Nu ska jag nog sova, men jag har i alla fall uppdaterar lite.

världen

2007-10-30T11:26:00.000+01:00

Jag har betalat novembers hyra. Jag har inte pengar nog till december. Jag kommer inte få lön som täcker, om jag inte skulle slippa betala skatt, men chansen är ju inte så stor måste jag säga. Tänk om jag också kunde få 20 000 för mycket, eller kanske inte... några 1000 skulle räcka, det hade jag kunnat betala tillbaka sen, hoppas jag. Fast å andra sidan får jag väl sälja några fonder istället, kräva lite pengar av Pia som hon fortfarande är skyldig.
Idag som jag faktiskt var beredd på att de skulle ringa från poolen, så ringer de inte. Jag sov oroligt i natt, vaknade halv tre, halv fem, halv sex, tio i sju, för de oroliga vetskapen om att de eventuellt ringer strax efter sju. Men nej, de ringde aldrig. Igår var jag på en sån där introduktion för timvikarier. Om hur de olika boenden är uppbyggda, om åldrandet, demens, mediciner. Inte så där jätteintressant måste jag säga. Jag blev trött, fastän jag nog sovit över 9 timmar sen natten och druckit tre gånger så mycket kaffe som jag brukar. Förresten är de lactos i min medicin men det gör mig inget, och min hals börjar kännas lite mindre uppsvullen, det är skönt. Och, mormor tar precis samma medicin. Jag är dock fortfarande, som jag sa, väldigt trött, orkar inte träna som förut men försöker åtminstone.
Ikväll åker familjen till farfar så jag träffar dom förhoppningsvis imorgon, om jag inte jobbar hela dagen, men det gör jag väl inte. Det hoppas det blir nån dag i veckan i alla fall, torsdag kanske, sen är det ju november. Jag kommer inte ha råd med några julklappar. Jag får göra egna. Åh, jag älskar ju det där med julklappar, speciellt att slå in dem.
Jaha, ja nu fick jag jobb imorgon, det var väl bra. På ett nytt ställe. Synd att jag inte har cykeln förrän efteråt. Jag tycker inte om min cykel, men i brist på annat...
Imorgon får jag också min keyboard, ska bli skönt att kunna göra musik den vägen istället för på ukulele och sen överföra till piano. Har några på gång dock men mest håller jag på och redigerar inspelningar.
Jag skar mig i fingret i förrgår, jag har inte några plåster, det är lite uppsvullet.
Imorgon kommer alltså min familj och lämnar grejer, men jag hinner knappt träffa dom mellan jobb och kör. Fast sen har vi hela helgen så det blir nog bra. Egentligen längtar jag hem, men att åka hem redan är lite för tidigt.
Resten av dagen ska jag: dammsuga på toaletten, grädda bröd, laga soppa, gå genom slottskogen, åka till gymmet, på hemvägen titta var hemtjänstlokalen ligger, åka hem. eller gå. hejdå.

2007-10-26T14:27:00.000+02:00

Igår sa Pia att hon tänker sig mitt liv som så att jag kommer skaffa en man som jag får barn med men sen kanske jag skiljer mig och blir tillsammans med en kvinna istället. Det är konstigt vad folk kan tänka mycket om en. På något vis tror man att man är ensam om att fundera över andra, det är väl konstigt? Som om man vore någon sorts gud som allting cirklade runt. Och vad vet man egentligen, alla andra kanske bara säger att de tänker och känner men egentligen är de bara tomma skal. Nej så jag pladdrar. Nu ska jag packa mitt pick och pack och dra ner på stan en sväng innan middagen hos Isabel.

Sjukdom. Igen.

2007-10-25T16:09:00.000+02:00

Jaha, så har man då gått och fått sig en kronisk sjukdom, eller brist eller hur man ska uttrycka det. Så det kan gå, jag vet inte vad mer jag ska säga om detta. När jag tog prover hemma i Orsa låg värdet på 7,3 och nu var det 6,5. Jag vet inte om det är sant men jag tycker att jag känner av det. Herregud vad trött jag blir ibland när jag går, och jag som tränat mer nu än någonsin. Symtomen innefattar tydligen också "håglöshet och depression" så kanske har jag något att skylla på att jag inte... vad ska man säga, kan glädjas åt nånting. Det gör mig ledsen bara att farmor ringer och säger att hon bryr sig om mig. Hon tyckte jag skulle åka på bio, hon skulle betala sa hon. Det är svårt att säga nej till pengar när man vet att man inte har så mycket. Välgörenhet... Nej nu måste jag åka.

--
Ikväll var Pia här, efter vi varit på bokuppläsning med Bob Hansson. Pias klasskamrat, eller kompis eller vad man säger, Kamilla, var med. Jag tyckte om henne. Väldigt social på ett bra sätt som framkallade det sociala i mig med. Det är inte alla som gör det.
Sen åkte vi i alla fall hem till mig, jag och Pia, och åt glass med varma jordgubbar. Jag spelade en låt för henne, lite av den som jag skrev på idag som är delvis på franska, och den som heter On your shoulders och är en översatt svensk text. Hon blev imponerad och jag tyckte att det var roligt, det gjorde mig glad. Det var trevligt att ha henne här och det var.. ja. bra. det kändes bra att ha någon i närheten. När hon gick kände jag mig som en husfru som följer gästen till dörren. Jag fick någon sorts vision av ett eget framtida hem, eftersom jag bor i ett familjehus. Imorgon ska jag till Isabel och vara hundvakt. Jag vet, det är otippat, men det funkar nog. Huvudsyftet för min del är att få spela piano.
Och, jag har blivit kär i "Badly mended".

tisdag

2007-10-23T15:11:00.000+02:00

Jag är inte säker på vad som hände nu. Låt mig berätta min dag; jag har jobbar, hela 6 timmar, grattis Emelie, hela 500kr varav jag får ut den löjliga lilla summan 360 ungefär. Äh, jag är ganska trött på det hela. Men jobbandet gick rätt bra i alla fall, även om jag var väldigt trött på morgonen. Sen gick jag hem och märkte att ingenting dög, ingenting räckte (nåt barn här nedanför skriker som jag vet inte vad). Jag har ingen plan för resten av dagen, för resten av veckan, min hals gör ont och jag kan inte sjunga, inte skapa nånting. Jag är bara trött. Jag ringde dock till fuktionshindergrejen i härlanda och sa att jag har kommer få tillräckligt med jobb här (jag hoppas det är sant) så jag inte skulle komma på intervju. Jag har ju saker att vara glad för (solen skiner), varför kan jag inte låta mig själv vara det? Varför oroar jag mig så jäkla mycket? C påstod att det är något typiskt tjejer, att oroa sig, jag vet inte om jag håller med, jag tycker inte om att benämna saker på det sättet, jag vet bara att jag faktiskt oroar mig och det är drygt. Äh, glöm detta. Det smäller i dörrarna.

Detta är mitt 100e inlägg, fantastiskt

2007-10-22T11:27:00.000+02:00

Mitt 100e inlägg dedikeras då till musiken.
I fredags spelade jag hela dagen, idag har jag spelat tills nu. Klockan är bara halv tolv men ändå. Jag har spelat in och har ont i fingrarna. Jag undrar när jag kommer få chansen att spela in med ett piano... Familjen jag hyr av har ett piano, hm, Isabel har ett piano, hm. Keyboard dukar faktiskt inte, jag kan lära mig spela saker på den, men att spela in med, nej. Det är dessutom ganska krångligt att spela in eftersom min mic inte tål så mycket så aningen får jag gräva ner den eller inte ta i. Jag valde tillslut, efter många om och men, att inte ta i så mycket. Well well, jag borde ringa min farmor men vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag har faktiskt aldrig ringt min farmor. Det är väl på tiden då, kanske ni tänker, och jag antar att jag håller med. Det känns inte lättare för det... jajaja.
Förresten förresten förresten, titta in på min my space på http://www.myspace.com/emeliehandersson . Jag har faktiskt haft det ett tag men inte använt det. Nu får jag väl en anledning. =)

---
Jag ringde farmor ändå. Tredje gången svarade hon. Jag tror hon blev vldigt glad när hon hörde att det var jag. Vi ses nog på fredag nångång, om jag inte jobbar. Fredag-lördag är det poesifestival, jag vet inte om jag ska gå eller hur jag ska göra, det vore kanske bra. Men igen, om jag inte jobbar. Det är svårt att göra några planer långt fram i tiden. Jag jobbar i alla fall imorgon, det är jag säker på.

Idag ringde mamma och sa att jag fått provsvar från min undersökning i halsen. Proven visade att jag hade dålig ämnesomsättning (något om 7,3 i värde, vet inte vad det betyder) och måste därför gå och ta fler prover. Jag googlade lite på detta och det visade sig att brist på b 12 kan ha med låg ämnesomsättning att göra. Nåja, det är bara att gå till Slottsskogens vårdcentral och ta proverna när jag är ledig vid rätt tid. Bara för det här har jag ondare än vanligt, antagligen bara för att jag tänker på det. Usch.

Det var förresten lustigt det här med Finn. När jag berättade för Celine att han skulle spela bad hon mig att hälsa om jag gick dit. Jag gick dit, Pia var mer och träffade en tjej hon kände och i soffan bredvid sitter Finn och dricker te.
"Hej", säger han, jag vet inte om han mäkte att jag tittade på honom eller om han bara sa hej ändå och så hälsade vi och jag hälsade och pratade lite. Jag tycker i alla fall att det var lustigt. Sedan tackar jag för en fin spelning via myspace, han tackar för tacket och skriver puss, vilket jag tycker är ännu lustigare, ingen brukar skriva puss till mig. Dessutom fick jag av av en anledning jag inte behöver dra upp, veta att han bor bara en gata ner härifrån. Jag gick där igår när jag gick till café hängmattan (jag var på poestry slam, eller improesi förresten, det var trevligt). Jag sa dock inte det. Ibland drabbas jag av stumhet.

Nu ska jag ta en smärtstillande halstablett och sova. Ska upp sju, eller strax därefter, imorgon.

Gone now

2007-10-20T19:29:00.000+02:00

Detta är var jag har gjort idag, detta, en till mycket krångligare, och tränat. Dagen har gått fort. Imorgon ska jag jobba.
Jag vet inte om det var Finn, eller om det var dags, i alla fall hände något igår kväll som gjorde att jag fick inspiration till musikskapande. Och eftersom jag har inte har något annat än ukulelen så fick det bli den. Den låter ju kanske lite tamt och ostämt och jag är klaviaturmänniska, men ja. Det får duga.

Tydligen önskas texten, här är den:
All is gone
All is waiting in line
All is thrown
All is shivering outside

Through the mornings
Though all the ways
Though the evenings
Though all the things

Leave my here
Leave all my courage and fears
Leave my voice
Please leave all my fingers intact

Even the curtains
Even the bed
Even the face that I
Keep in the shed

All is gone
All is waiting in line
All is thrown
All is shivering inside

samma

2007-10-19T14:18:00.000+02:00

Nej, vad ska jag skriva för nånting på klagomuren idag? Ja, min blogg har blivit en klagomur, det är inget jag är glad över. Det kan dessväre inte hjälpas, ni som läser får ha överseende. Det är min blogg, jag skriver för min skull och det som händer i mitt liv nu måste jag få ur mig på ett eller annat sätt. Det blir väl bättre, det hoppas jag verkligen.
I alla fall så har jag jobbat idag, och ska jobba på söndag. Halv åtta till ett. Ja, det är lustigt. Nej förresten, ingenting känns speciellt lustigt. Jag är trött och ledsen och har den där spännningsklumpen i halsen, fast solen skiner. jag blir bara trött på mig själv för att jag är så löjlig och inte orkar ta tag i saker, inte orkar göra saker. Äsch, det är bara så löjligt alltihopa (jag försöker att inte använda ordet patetisk eftersom det verkar som jag använt det en hel del på sistone). Jag har bara lust att stänga in mig och sova. Jag förstår varför jag och Pia höll fast i varandra så länge, vad lättsamt det är när man har någon som följer med en på allt, stödjer en och... ja, lever med en. Jag vill bara ge upp idag, ige upp och åka hem. Äh, jag kunde skriva samma jävla inläg varenda dag, jag kommer aldrig fram till nåt nytt.

Torsdag

2007-10-18T16:31:00.000+02:00

Jag skrev i ett brev idag om hur jag saknar massa saker, saker som i ting, ting jag har hemma eller är borta. Jag tänkte på det medan jag gick hem från slottsskogen. Jag tror att saker i vårld värld blivit ett substitut för relationer, en hemsk tanke men jag tror faktiskt på den. Jag vill nog hellre ha relationer är saker. "Vad önskar du dig i julklapp?" "En vän." Patetiskt sant blir det och det gjorde mig ledsen. Den där ensamheten gör sig påmind igen, jag vet inte varför det är så svårt att vara ensam. För tillfället känns det som det enda jag gör är att åka till gymmet. Som någon sorts mani åker jag dit varenda dag för att åtminstone se annat än dessa väggar. Det är löjligt, jag pratar ju inte ens med någon, men ensamhetsenergin tas ut på musklerna och uthålligheten. Jag ska nog faktiskt åka dit nu, om jag bara får äta nånting först, inte för att jag är hungrig, jag är inte så ofta hungrig, utanför att jag borde bli.
Jag ska i alla fall jobba 4,5 timme imorgon, alltid nåt. Jag skulle börjat plugga igen istället. Det är hemskt faktiskt när man inte kan se någon förändring i framtiden. Jag behöver ett jäkla mål, jag behöver vilja nånting. Min vilja håller på att försvinna och jag bara struntar i allting. Jag får väl gå här och jobba med nåt som funkar men jag inte tycker så mycket om, jag får väl gå här och vara ensam, åka fram och tillbaka till gymmet och se på webbaserad tv med dörren stängd till mitt rum. Nej, jag tror inte att någon kommer till min räddning, jag hoppas inte ens, jag bara saknar.

Jag skulle vilja skriva om en viss liten sak som verkar ha löst sig, eller löst sig är kanske fel ord, som jag fått svar på kanske man snarare ska säga. Men det känns kanske en aning för privat för att skrivas i en blogg, en blogg jag känner att jag inte riktigt har koll på vilka det är som läser. Jag vet inte riktigt vad jag känner för detta svar som jag inte direkt har fått utan mer antytts att jag ska få. Det är klart att man vill saker och på vissa områden får man oftast inte som man vill, och kan inte göra någonting åt det. Det är bara att acceptera. Det är bara det där med mål och fokusering som kan bli så fel, mest fel faktiskt. Det blir så konstigt alltihop, jag gör biffar på överblivet ris, överblivna bönor, överbliven ost, överblivet ägg, känner mig överbliven tillsammans med dem, fast de är uppätna nu. Vad skulle hända med mig om jag bestämde mig för att leva mitt liv ensam? Jag menar inte helt ensam men som...i celibat, kan jag uttrycka det så? Aldrig vilja ha någon, och aldrig försöka få den heller, snurra kring andra saker, hjälporganisationer eller nåt annat som faktiskt kan ta upp hela ens tid, skulle jag vara lyckligare på det sättet? Oj, jag snurrar verkligen in mig nu, glömmer stänga av spisen, och jag tror att alla förstår vad jag pratar om, och förstår man inte eller vill veta mer personligen är jag faktiskt en levande människa som man kan fråga om saker, det finns en kommentarfunktion här nere. (Jag menar inte att folk inte kommenterar, folk har kommenterat mer sen jag flyttade hit än någonsin, men jag vet att jag själv är rädd för att kommentera för att jag känner mig så.. som om jag lägger mig i något som inte jag har med att göra, men alla som vill ha med mitt liv att göra får nog det, till vissa gränser, men fråga saker får man, och kommentera bara att man läst får man också.)
Jag lyssnar på Songs from a Macedonian Gypsy, den gör mig på mindre dåligt humör och jag funderar (jag funderar jämt ska ni veta) över varför man lyssnar på så mycket dålig popmusik när man kan lyssna på folk/världsmusik. Jag förstår visserligen ingenting av vad de sjunger men jag tycker om när jag plötsligt märker hur min fot dansar under bordet och mina händer försöker spela kongas på tangenterna. Vad jag saknar (nuigen!) bandet, ukulelespelarna! Nångång, nångång får vi ha en reunion.

onsdag

2007-10-17T22:05:00.000+02:00

Idag fick jag veta att Ellinor blivit uppsagd men att det är olagligt att säga upp en lärling, plus att när hon precis blvit uppsagd mötte hon en blottare, ringde polisen som sen skjutsade henne hem. Underligt. Jag tror inte att hon var så glad över det där.
Senare hade jag diskussion med jakob om hans pjäs, lagade mat, pratade med Ellinor, åt, sjöng, åkte till gymmet och höll på i 40 minuter i den där maskinen som jag kallar gångstavsmaskin. Jag känner mig ganska duktig faktiskt.
Sen gick jag på kör. Det var kul, ganska spännt, men det blev bra sen. Pratade med några och blev omhändertagen av en jag tror hette Lena, så det var bra. Det är konsert den 3e, för er som har möjlighet att ha vägarna förbi hagakyrkan.
På hållplatsen såg jag att det händer lite saker på underjorden på fredag som jag tyckte verkar intressant. Ja. det var nåt ajg skulle komma fram till men nu minns jag inte vad... det är nog dags att göra sig sovbar.

Farmor

2007-10-16T08:57:00.000+02:00

Jag vaknade för en halavtimme sen och ville bara dö, eller jag menar, sova, hur länge som helst. Eller sjunga, vilket är uteslutet eftersom min hals är som ett visset löv. Nej, jag ville lägga mig igen och bara sova. Trodde jag på nåt vis att allt skulle ordna sig nu? Nej jag vet inte, jag har någon sorts lugn oro i mig. Inte en sådan som river och sliter utan en som bara får mig att gråta.
Jag drömde om farmor innan jag vaknade, farmor och hennes hund som inte längre finns. Hunden lekte underliga lekar där han gömde saker en munnen och man skulle gissa vad det var, som om han vore ett barn. Farmor hade massa saker hon ville bli av med som jag skulle titta på. Hon ropade på mig när jag var påväg hem och gick förbi hennes hus (hennes hus ligger väl uppåt 6 mil från mitt hem).
"Jag har inte så bra kontakt med min farmor", sa jag en gång i början av sommaren.
"Men, Emelie, det är väl bara att ändra på", sa Celine. Vi cyklade, det var en varm kväll och vi var nästan hemma. Jag blev arg och jag vet inte om jag sa vad jag tänkte: "Du får allt att låta så jävla enkelt." Gör det själv då, få bra kontakt med min farmor.
Jag har väl kanske bättre kontakt med henne nu. Det är fortfarande inte så att jag känner att jag bara kan ringa henne, men vi har i alla fall pratat så några gånger och jag kan tänka mig att hälsa på. Jag vet inte om jag är beredd att ge dig rätt, Celine, för jag minns fortfarnade hur frusterande det var att alla ens problem verkade så lätta att åtgärda när man inte hade dom, men ändå, ja det blev bättre. Men kanske måste man vara i rätt situation för att ta till sig det. Du är äldre, kanske visare, och har mer erfarenhet, men, jag får väl märka det då. Av mig själv. Lilla jag. Jag saknar dina storasysteraktiga saker att säga ändå.

Men nej, jag lägger mig inte och sover i evighet. Jag går upp och skriver och kokar min evinerliga gröt som jag börjat äta med sojamjölk igen istället för fil. Det var gott med bananfil dock, prova det. Det blir som fil med varm müsli.

---
Tack för din kommentar Jennie, jag har ditt nummer. =) Och jo, det är det där med att våga, eller att tro på sig själv, eller i alla fall låtsas att man gör det och få andra att tro på en.Eller nåt, det beror väl på vilken bransch man är inne på. Det viktigaste är nog att man mår bra. Och, det viktigaste är möten mellan människor, det är det faktiskt. Även om jag är ganska dålig på att möta, eller snarare ta kontakt med, folk. Tar någon kontakt med mig är jag oftast relativt bra på att möta dem. Fast jag vet inte, det får kanske ni säga, ni som känner mig utifrån.
Idag klippte jag min lugg, det är skönt att kunna se igen utan att sätta upp den. Maybe you should cut your own hair because it is so funny, it doesen't cost any money
Så åkte jag till Pia och vi skrattade massa, åt min dröm om farmors hund bland annat. Det var trevligt. Imorgon har jag en tid bokad åt diskussion med Jakob om hans pjäs. Sen har jag kör 18-21.30. Det ska bli spännande. Men jag vet inte om min röst klarar så mycket sång just nu, tyvärr. Sjöng dock lite imorse till dåligt ukulelespel (jag tror den här är sämre kvalitet) och det funkade något sånär.

De senaste dagarna har grannarna börjat göra ljud ifrån sig. Jag hör dem väldigt väl på andra sidan väggen, det knarrar i deras golv precis som i vårt.
Jag ser fortfarande på detta som något ganska temporärt boende. Jag skulle vilja kunna ha mina egna möbler, bo med nån som jag... känner, som jag tycker om, kunna se ut genom fönstren och ha fönsterkarmar att ställa blommor på, ha en balkong och normala rum utan att hälften försvinner i snetak. Fast jag tror det mesta hänger på att jag helst skulle bott med.. ja, nån jag känner. Men man lär väl känna varandra också, antar jag.

Jag har läst lite i min blogg vad jag skrev i somras och vilken fantasi jag hade. Åh, jag saknar att skriva på det sättet. Jag tänker på när jag stod ute på piren och pennan bara gick och gick över de små pappren i min lilla skrivbok. Jag stod med benen korsade och gungade lätt i vinden, frös nånstans minns jag, men jag kunde inte sätta mig. Jag var som trollbunden av vinden och vågorna och tankarna som nsätan blåstes rakt ut huvudet och ner på pappret. Ett sånt flöde saknar jag. Jag minns också när jag satt utanför stugan i solen och det blåste ner pollen i mitt tangentbord. De finns fortfarande kvar, jag ser en under mellanslaget. Jag har svårt att släppa allting löst tror jag, löst på det sättet att jag kan skriva så (nu susade en spårvagn förbi, det är ett så karaktäristiskt ljud). Jag måste hitta någon känsla jag har och förstora den för att kunna skriva, och jag vet inte vad för känsla det skulle vara, någon jag hittar på eller någon jag haft men vill glömma? Det är svårt att hitta på, att skriva på det sättet att hitta på åtminstone. Det är svårt att glömma också, när man vill använda känslorna i text är det svårtare ändå, även om det kanske mest gör att man mår dåligt. Fast, jag mår inte så dåligt över det där, ibland, men det finns värre saker för tillfället tycker jag. Det blir vad man gör det och jag gör det till en bisak just nu. Ibland större, ibland mindre, det går upp och ner och hit och dit, det ligger kvar och gnager men inte lika intensivt. Idag. Det är skrattretande hur saker varierar från veckan till vecka, dag till dag, morgon till kväll, timme till timme, minut... och så vidare. Jag har inte mycket till stabilitet. Någon dag ska jag gå och framkalla foton. Tack för mig.

Musikalitet

2007-10-15T21:10:00.000+02:00

Jo, idag jobbade jag. Det var lättförtjänta pengar. Lugnt och ledigt promenerade jag mellan de gamla tanterna som nästan är mina grannar. Jobbade 8-12.30 så det var ett minipass som iofs inte heller ger så mycket pengar. Inte har jag hört av poolen sen heller så jag vet inte när jag får jobba idag. Men jag träffade en väldigt trevlig tjej från norrland på hemtjänsten och hon var precis som jag anställd på poolen men hade nu ett vikariat till januari, tror jag. Hon sa att när hon jobbade som jag hade hon jobb precis hela tiden. Men dom måste ju ringa då(!). Hon, Elin, var hur som väldigt trevlig och vi pratade en hel del. Hon flyttade hit för två månader sen och får en lägenhet 1 november, i andra hand i tre månader. Sen kanske hon flyttar till Örebro istället.

När jag slutat jobba hade Isabel ringt och sa att Frida (oj jag tror inte jag berättat om detta. Frida är I... Isabel är min farfars syster, hon har varit operettsångerska och bor här i stan. Frida är en bekats dotter, hon är ca 17 år och hade en musikuppgift att sätta accord till nån melodi. Fridas mamma frågade Isabel om hon kunde hjälpa henne, men Isabel kan inte sånt men frågade mig och jag sa ja. Detta skulle gjorts ikväll.) inte kunde för att hon hade två prov som hon fått reda på idag. Men Isabel sa att vi kunde ju ses i alla fall. Sagt och gjort, vi bestämde att ses klockan tre på Linnéplatsen. Vilket var helt galet för det var en väldig omväg får oss båda, ingen av oss tänkte och jag kom sent för jag tänkte tokigt.
Vi åkte i alla fall hem till henne, åt middag, spelade piano, drack kaffe. Jag tänkte åka och träna efteråt men så började Isabel prata om sin karriär och frågade mig om jag lagt sången på hyllan helt. Och jag vet inte, jag vet faktiskt inte, jag vill väl inte men jag vet inte om jag är beredd att offra allt det som det krävs för att bli något. Efter ett tag började jag i alla fall nästan gråta och tänkte "vad fan sysslar jag med, sitter här och kastar bort mina chanser bara för att jag fick ett enda bakslag. Jag har alltid fått höra att jag är så duktig, att jag har så fin röst, att jag borde hit och dit, och bara flutit på det. Jag har aldrig behövt öva speciellt mycket, eller snarare inte lagt upp ribban på rätt nivå, jag har bara lyssnat och härmat men skapade mig kanske aldrig något eget. Men ska jag kasta bort den drömmen jag faktiskt hade för att Tomas Forsell inte tyckte att min teater dög? Jag är så jävla bortskämd, så svag på nåt vis, att jag inte förstår varifrån det kommer. Det gör mig nästan arg. Det är väl för fasiken inget fel på mig, jag har väl också rätt att ta plats, jag borde göra det. Dom som gör det, dom får faktiskt saker. Okej, jag måste verkligen jobba på min självkänsla och framför allt mitt scensiska framträdande och min röst, för det räcker faktiskt inte att den bara låter fint, den måste kunna fortsätta göra det, den måste hålla för 3 timmarskonserter flera dagar i rad. Jag vet fortfarande inte om jag är beredd att satsa på något sånt men det skadar absolut inte att utveckla min röst och jag hoppas faktiskt att kunna fixa ett band, för det är det jag tycker är roligast. kanske. =)

Förresten, jag kom inte in på danskursen. Det gjorde mig ledsen, men jag kommer igen, jag hittar nåt annat. Det som är dumt är att den var gratis för nu är min budget dålig. Jag vill ha ett fast jobb.

Kyla i luften, det är höst på riktigt nu

2007-10-13T20:33:00.000+02:00

Idag träffade jag Emelie. Vi gick till trädgårdsföreningen och upptäckte att det var en ganska tråkig och liten park, så vi åkte iväg till Botaniska istället. Där hittade vi en riktig skog och vandrade runt ett bra tag på de små grusade gångarna (alltså inte alls en riktig skog utan en sån där som brukar kallas skog om man bor i en stad). Sen började jag prata om hur fint det är i Haga varpå vi åkte dit, utan att ha en aning om hur nära vi egentligen var. Där strosade i alla fall, fastän allting redan var stängt, mot Hagakyrkan där fotot är tagen. Vi satt på en bänk och pratade om viktiga saker som kärlek, uppmärksamhet och matlagning.
Nu är jag hemma och är trött efter att ha gått fram och tillbaka till mariaplan eftersom jag absolut ville handla på konsum. jag trodde jag kunde ta spårvagnen tillbaka men den följde inte tiderna så jag hann gå hela vägen utan att den kom. Tungt var det, jag ska baka imorgon.
Innan jag träffade Emelie var jag i Haga och tittade i secondhand och antikvitetsaffärerna. Där hittade jag dessa örhängen, jag som aldrig brukar köpa örhängen, men jag har tänkt ett tag att det kanske vore roligt att byta nångång och dom här ser ju ut som mina armband som jag älskar. Så så blev det. Dessa är dock äkta.. och går dessutom att beställa i olika färger, fick jag och emelie veta när vi stod vid skyltfönstret och plötsligt träffade kvinnan som tillverkar dem. Märkligt.

Citat

2007-10-12T09:50:00.000+02:00

"Fanns inte förträngningsförmågan vore den hela mänskliga rasen utplånad. Det skulle inte finnas 6 miljarder människor på jorden, högst 6, varav 2 är Georege Bush."
Bodil Malmsten
jag har börjat lyssna på talbok.

--
Idag skrev jag fiktion igen, för första gången på evigheter. Fast nej, jag vet inte, jag känner mig mest patetisk. Lika patetiskt ensam som man känner sig en fredag kväll när man inte träffat en människa på hela dagen, bara pratat några ord med den man bor med. Nej, jag vet inte, jag undrar en aning om vad jag gör här. Vad gör jag här? Hemma träffade jag ju åtminstone min familj. Jag märker att jag längtar efter någon slags tvåsamhet, fastän jag inte tror att jag vill det egentligen. Jag tror inte att jag vill ha någon fast jag-vill-vara-med-dig-resten-av-livet-relation, jag vill bara känna mig.. uppskattad kanske, känna som att jag har något värde, är inräknad. Jag var på bio ikväll, jag kände att jag var tvungen att hitta på nånting annat än bara sitta hemma framför datorn. Stardust såg jag, den var väldigt mycket verklighetsflykt och det var väl det jag var ute efter. När jag var på hållplatsen innan min gick en tjej av, jag följde henne med blicken och när hon var utanför mitt fönster log hon mot mig. Jag har faktiskt ingen aning om varför, jag kan inte ha inbjudit till detta, jag såg nog inte så glad ut, men hon log och det gjorde mig lite gladare. Kanske hon bor i huset, hon var lite lik den andra dottern. Det är lite lustigt faktiskt, att jag fortfarande inte stött på dom älsta två barnen. Eller kanske inte, jag springer väl inte ner när jag hör folk och jag har ju faktiskt bara bott här i 1½ vecka. Träffade på Tina och Amanda igår när jag kom hem och vi pratade lite. Amanda är världens sötaste, hon har mörka mörka ögon och ljust smålockligt hår och verkar så ärlig och... redig, snäll, jag vet inte hur jag ska förklara denna lilla 12årig som jag inte känner.

Nu skrev jag med Jenny, åh Jenny, jag vet inte vad det är med den människan som gör mig så, ja vad ska man säga, mig själv kanske. Jag blev glad av att höra från henne, kanske för att det var så länge sen. Jag tycker om Jenny.
Idag läste jag genom mina gamla anteckningar när jag var i skrivartagen, och hittade anteckningen om mig och Matilda som sprang i galenskap genom skogsby hand i hand. Mycket underligt det där tillfället. Har någon en mailadress till Matilda? Innan jag glömmer bort henne, eller kanske snarare tvärt om.

Jobben.

2007-10-11T14:51:00.000+02:00

Så idag fick jag jobb, som timvikarie inom äldrevården i Majorna så det är väl inget helsäkert arbete men tydligen behövs det mycket folk. På måndag ringer dom väl och bokar mig då.
Är jag glad för det? Jo, visst är jag glad för det, men i överigt.. nej. Jag känner mig som dags väder, jämngått och regn. (Nu ringde poolen och bokade mig på måndag 8-12.30. Man ska tydligen börja med mindre pass för att... nej, jag vet inte riktigt. Det som är bra är att jag har nära till allting här.) Pia pratar om hur hon och Maja ska discobaka på natten, att hon och Maja ska köpa blommor, fixa saker, att hon kan gå in till Maja och lägga sig i hennes säng om hon inte kan sova, att de skulle äta långfrukost och läsa DN, att hon och Ingrig gjorde det, att hon och Simon gjorde det, och den det och den det och dom har ju så mycket att göra hela tiden. Och själv går jag bara runt och känner mig så jäkla ensam hela tiden. Jag har märkt att vissa människor inte förstår det där med ensamhetkänslorna, och visst, jag tycker också om att vara ensam men inte jämt. Jag har ju visserligen Ellinor här, i alla fall vissa kvällar men vi är ju inte vänner, vi bara råkar bo tillsammans. Jag skulle vilja skaffa nya vänner, strunta i de gamla och hur jag prioriteras bort och bara... ha andra. Men det är ju så svårt. Det är inte som att börja i en skola och träffa massa människor med samma intressen som en själv och börja umgås. Jag vet faktiskt inte hur man gör och jag blir så... ledsen antar jag, över att ingen vill träffa mig. Jag förstår liksom inte vad det är för fel på mig. Faktiskt inte. Nåja. jag har i alla fall lånat en massa filmer som jag kan se på. Jag saknar att skriva, att skriva något annat än rätt och slätt verkligheten. Men.. äh, nej nu orkar jag inte beklaga mig mer. Det är bara så patetiskt alltihop. i-landsproblemen.

---
Jag var på provsjungning och kom med i en kör ikväll. ( http://www.ymna.nu ) Det känns väldigt kul faktiskt. Hon hörde att jag inte riktigt var i form men tyckte att jag hade en fin röst. Saker och ting verkar lösa sig idag. Jag hoppas också på att jag kommer in på den där danskursen... Och jag undrar om jag ska söka en fotokurs. Det fanns en nästa termin i digital fotohantering på distans från jönköping, 7.5p och trekvartsfart. Det fanns några här i Göteborg som började v. 43-49 men de verkar ha så mycket krav på att den som söker ska läsa nåt annat program eller det eller det och det låter så underligt alltihop. Dessutom går det bara att söka via post och då måste jag beställa fler personbevis och grejer. Åh, vad jag tjafsar.

Efter provsjungningen gick jag till biblioteket där det var nån sorts poesigrej. Åh, vad jag saknade min gamla klass då. "Varför är inte ni här?" tänkte jag. Det är ju poesifestival snart(!).

Sjukdom.

2007-10-10T12:44:00.000+02:00

Jaha, så sitter man här då och blir sjuk, det är inge vidare. Men men, det kunde varit värre. Jag kan i alla fall gå runt lite i lägenheten och tvätta och sånt. Jag har ju faktiskt inte varit sjuk på ett år så det är väl på tiden. Jag undrar om det har med åldern att göra, man kanske blir mer resistent.

oj, nu försvann jag totalt från detta. Hittade ett jobb att söka, vikarie, det är nog det enda jag kommer få tag i. Men kan jag bli det både i Tynnered och Majorna kan det väl bli en hel del arbete. Just nu vill jag bara lägga mig ner och sova så det är svårt att tänka på arbete, men ändå.
Mina fötter är iskalla. Hos farfar gick han och Mirjam barfota medan jag hade vanliga strumpor, 2 par yllesockar och duntofflor. Ändå var jag kall. Underligt sånt där. Jag måste nog gå och handla lite te. Tur att jag har mat hemma.

Förresten, anonym, tycker jag kanske inte att Jens Lekmans basist är den vackraste som någonsin gått i Göteborg, men visst är hon fin.

---
Idag har jag nästan bara läst. Sett lite på tv över internet (jag förstår inte varför det funkar så dåligt på kvällarna nu för tiden?), pratat lite med Ellinor och Pia, men annars mest läst. En hel bok faktiskt. En sån där bok som står under unga författare på biblioteket, inte är så svårläst och handlar om saker som man kan känna igen och ta till sig av. Ganska lagom sjukdomsläsning. Utanmyr hette den, av Sofia Nordin.
Nu läser jag den här boken (bild). Jag förstår inte vad det är med mig och Virginia men när jag såg massor av böcker med anteckningar och brev på biblioteket blev jag alldeles till mig och var tvungen att låna. Egentligen skulle jag läsa Alice B Tocklas självbiografi tänkte jag men... ja. Jag lånade den med. VW kommer av någon anledning alltid först.
Jag bör kanske sova nu. Jag är trots allt inte speciellt kry och imorgon ska jag iväg till vikariepoolen. Ja. Hej.
Btw är jag väldigt förtjust i bilden i det förra inlägget.

Myller under tårna

2007-10-09T21:28:00.000+02:00

Idag har det faktiskt hänt saker, små saker men ändå, saker.
Jag åkte till adeccos rekrytering på arbetsförmedlingen järntorget och lämnade in mitt cv. Sen gick jag till emmaus och tittade på fina kläder. Jag tänker alltid på Celine och Matilda i secondhandaffärer.
På Emmaus ringde någon från en skola i angered och ville att jag skulle städa åt dem på torsdag. Jaha joho, jag tackade ja och förberedde mig på att vara där 6 på torsdag. Vilket jag såg när jag kom hem, innebar att gå hemifrån 5 i 5. Fy, jag tyckte det var jobbigt att cykla till jobbet kvart i sju. När jag var hemma ringde jag i alla fall några vikariepooler och en av dem ville träffa mig på torsdag. "Javisst, jag kan", sa jag och ringde tillbaka till Angered och sa att jag fått annat jobb på närmare håll. Jag tror att det tar kanske tio minuter att gå till där Majornas vikariepool håller till.
Sedan skyndade jag iväg till spårvagnen för att åka lunch med Pia. Vi åt på succini och jag har aldrig i mitt liv ätit så god potatisgratäng som där. Vegetarisk buffé var det, rekomenderas starkt. Sedan gick vi haga nygata och pia köpte te och jag köpte rökelse (äntligen har jag hittat som inte luktar bara parfym).
Vi mötte Hanna vid Valand, pratade lite och skildes åt. Jag gick till Artisten (högskolan för scen och musik) för att lämna min ansökan. Utanför teatern satt den vackre unge mannen. Jag log för mig själv när jag gick förbi. På Artisten var receptionen stängd så jag gick iväg och letade upp en brevlåda så jag skickade iväg ansökan ändå, ca 300m från dit det skulle. Jag tittade efter brevlåda vid receptionen men hittade ingen. Man känner sig lite löjlig när man går in på en skola så där.
Gick till biblioteket, lånade en bok och sa hejdå till Pia.
På Valand som är min jag-ska-till-biblioteket-hållplats hör jag ett "Nämen hejsan" och vem kommer där och ger mig en kram om inte Maja. Både Hanna och Maja var trötta och hade jobbat, men Hanna var nog värst. Jag och Maja stod där och pratade ett tag, tillräckligt länge för att i alla fall en av mina 3or skulle åka förbi. När nästa kom sa vi hejdå och vi ses snart igen. (notera att jag inte citerar, jag är inte säker)
Jag åker hem och vänder för att hämta mina träningskläder och åker sen tillbaka till stan och går på gymmet. Det kändes bra. Jag var på arobics igår och har träningsvärk i bröstmuskulaturen. Men jag msåte ju ta mig för nånting om dagarna, att träna att utmärkt faktiskt. Speciellt som jag redan betalat massor för de kommande tre månaderna. Jag tänker utnyttja det.
Jag bastade sen. Jag har inte bastat sen... ja när var det, början av augusti? Det kändes tomt att sitta där ensam. Inte var det speciellt varmt heller och det stod en skylt att det var förbjudet att hälla vatten på agrigatet. Löjligt, tyckte jag.
Jag tänkte också när jag stod där ute i duschen att det är... jag minns inte ens sist jag duschade i... publikum. Okej på skolan var jag väl inte ensam, men det var ju folk jag kände. Inte så det spelar mig så stor roll, jag bara tänkte på det.
När jag kom till mitt skåp efter att ha stått och blåst håret en lång stund hörde jag ett sms komma. Detta var ett mobilsvar och när jag kommit ut på gatan och lyssnat på detta ringde jag genast upp. Det var en kvinna vid namn Johanna som är körledare för kören Ymna och dit ska jag på torsdagkväll för provsjungning. Jag är glad över det.
På spårvagnen satt jag mittemot en kvinna med sin lilla dotter som jag antar var mulatt eftersom mamman var vit. Dottern var ungefär..2 år kanske, och var nyfiken på allting. Vinkade och blinkade och framkallade många stora leenden människor emellan. Det var fint att se. Folk ler så ärligt mot ett litet barn. Det var en fin avslutning på dagen. Nu är klockan 22, jag har ätit middag och är trött. Jag undrar om man kan se på tv nåt idag, igår var det segt som tusan. Internetanslutningen är inte så bra för tillfället.

2007-10-08T15:44:00.000+02:00

Jag är tillbaka i stan och alla jobbproblem och alla andra problem. Usch, jag är så trött på det alltihop. Kunde det inte bara lösa sig av sig självt? Nej, jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. När jag åkte från Pia idag när jag varit i tio minuter för att hämta ett ansökningspapper hon skrivit ut till mig (som jag inte kunde skicka ändå eftersom ajg inte fått nåt personbevis) ville jag bara gråta för att jag kände mig så ensam. Folk har inte tid eller lust att spendera tid med mig. Sedan blev det massor av missförstånd med spårvagnen så jag fick gå och släpa på saker och bara blev ledsnare. Hemma ringde jag personal poolen, fick till svar att jag skulle ringa en annan person som inte svarade. Jag kunde lika gärna stannat hemma.
Men jag ska i alla fall på dans idag. Förhoppningsvis, det kanske blir nåt krångel med det också. Jag har åtminstone en fin skjorta, om det nu är det den är.

Kulturnatta

2007-10-06T01:10:00.000+02:00

Det var kulturnatt i natt. På biblioteket var det ganska tråkigt, men kanske var vi där när det inte var nåt bra. Vi gick vidare mot järntorget framåt halv nio men när vi kom fram märkte vi att det inte var något där och åkte då vidare mot majorna. Vi hittade kalejda, mötesplatsen för konst och kultur, där det spelades teater och sedan musik. Jag blev kvar där när Pia och Maja åkte hem. Hillevi, som är kusin med Hedvig som bodde med Pia, var där. Hon bodde till och med i samma hus. Så jag satt med henne och hennes kurskamrater. Och pratade med någon som jag tror var det vackraste mannen (alternativt killen) jag någonsin sett. Jag blev totalt förvånad när han slog sig ner på stolen bredvid mig och bara sa hej, jag som hållit ögonen på honom en stund. Det visade sig att han kände Hillevi men ändå, jag pratade med honom. Sen missade jag precis 3an och fick vänta på 11an och gå hem i kylan och nu är det nog dags att sova. Imorgon ska jag äta lunch med Ellinor och åka till farfar på eftermiddagen. Godnatt.

Bilderna funkar inte idag

2007-10-05T11:14:00.000+02:00

Tack flickor (och Viktor) för era kommentarer. Min lägenhet Är fin, ganska liten, men fin. Jag är ju själt här nästan jämt så det är ju inte som att vi går på varandras tår. Ni är givetvis välkomna och hälsa på. Det finns också fler bilder i min bilddagbok (adress till vänster, inget lösenord)
Jag har fortfarande inget jobb. Jag ringde numret jag fick av Maja idag men inget svar. Talade in meddelande men de har inte ringt. Nåja... "Du får ta nya tag", som mamma säger varje kväll när jag är less, för det mesta går faktiskt dåligt. Jag går i över en timme och letar efter Fysiken, jag ringer aldrig några jobb, mina kläder försvinner (jag är något bitter över det där)och ja... jag sitter mest vid datorn och tittar efter jobb eller tv på svts hemsida. ganska tråkigt leverne. Men nu ska jag i alla fall skaffa ett träningskort och då ska jag göra andra saker. Förresten ska jag söka en högskolekurs på 7,5p i balett, jazz och stepp på nybörjarnivå för de som evetuellt vill söka musikal och/eller vill ha grundläggande kunskaper. Det är väl hur många som helst som söker förstås... Menmen. jag måste skaffa ett personbevis. kan man gå och lösa ut det nånstans?

--
På spårvagnen ner mot centrum såg jag en man när vi stannade vid en station. Han var någonstans över 50, bastant och skinnjacka. Han stod utanför en blomsterhandel som såg ut som en liten stuga (jag minns inte riktigt var detta var, någonstans mellan hemma och masthugget). Han hade valt ut tre röda rosor och var nu påväg in för att betala. Men, men! Dörren var låst. Mannen såg verkligen bekymrad ut. Tittade på blommorna, på dörren, på blommorna, neråt gatan, dörren igen, kände på dörren igen, innan han stälde sig att vänta. Men han såg verkligen tveksam ut.
Jag förstår inte hur man kan lämna massa blommor utanför en affär och sen gå därifrån, eller i alla fall låsa. Konstigt, tycker jag.
Nere på stan gömde sig ett barn mellan två tjocka herrtröjor som var uthängda på ett ställ på gatan. Det såg mysigt ut.

Jag kan tala om att det var skönt att träna idag. Det kom väl till pass. På söndag ska jag och farfar och plocka svamp. Jag hoppas det finns fler än i skogarna där hemma...

lägenheten

2007-10-04T09:11:00.000+02:00

Jag vill ju kunna visa hur det ser ut här. Så jag tröttnade på att vänta på kamerasladden som jag glömt, och tog kort med mobilen istället. Första bilden är allså så gott som bara min säng.. sen är det köket där jag sitter nu vid datorn, och vardagsrummet eller vad man ska kalla det. dörren vid soffan är mitt rum. Kom och hälsa på vet jag.

Ingenting egentligen

2007-10-03T16:35:00.000+02:00

Jaha, så har man flyttat då. Och hur känns det? Jag vet inte. Ibland blir jag glad men jag känner mig ganska... lost. Det är så svårt att inte ha något bestämt att göra om dagarna, fortfarande massa saker att fixa med och jag vet inte vadför gym jag ska börja gå till och vad jag ska välja av allting. Idag var jag på hotellstädsrekrytering. Det började tio, jag var i stan vid halv, de hade en information på tio minuter sen skulle de ha en kort intervju med alla. Vi var över 100 tror jag. 13 kom jag därifrån. Jag var trött och hungrig. Åt banan. Gick för att köpa kort på friskis och svettis men nejdå, 6månaderskorten var terminsbundna så nu måste jag hitta nånting annat som inte ligger alltför långt bort eller är alltför dyrt. Och vad vill jag gå på egentligen? Bara gym eller andra saker också? Just nu vill jag gå på annat men får jag jobb vet jag ju inte hur mycket tid jag har. Och det är ju så jäkla dyrt! JAg är trött, mina kläder är borta, jag har ingen inkomst, ingen hör av sig, jag har ont i nacken, jag har tråkigt och har glömt plocka in matvarorna i kylen. Jag ska nog ringa hem.

Asparna

2007-09-28T10:46:00.000+02:00

Igår var jag på vårdcentralen igen. Träffade en doktor som inte såg något konstigt i halsen förutom att det var lite rött. Han tog sig tid och förklarade väl varför jag kände som jag gjorde. Han tyckte att jag skulle fortsätta gå till en sångpedagog för att alltid vara medveten om att slappna av i halsmusklerna. Sen tog de i alla fall lite olika blodprov som jag får svar på i början av nästa veckan om det är något problem. Tydligen hade jag feber också, 38,2, något jag inte alls känt av. Jag trodde min trötthet var just det; trötthet. Senare på dagen hade jag i alla fall ingen feber, 37,3.

Idag känner jag mig lite bättre till mods och tänker mig söka massa jobb. Dessvärre fungerar internet inte riktigt som det ska (just nu skriver jag i anteckningar), det gör mig irriterad, det dunkar i det vänstra örat. Det brukar göra så när jag inte slappnar av.

Idag gick min lilla ask sönder, ovansidan föll av. Jag lånade calles limm.
Jag förstår mig inte riktigt på det där med .gif. Varför blir .gif-bilder så pixliga och fula? Jag måste nämligen använda det för tillfället eftersom photoshop inte vill spara i jpg. Vet inte varför. Nåja, nåja. Internet fungerar igen. Det känns som jag missat det väsentliga som jag skulle berätta, det kommer kanske tillbaka.

Så ser träden ut idag

2007-09-26T15:55:00.000+02:00

Idag var jag hos distriktsköterskan med min hals. Inte för att jag skulle kunna gå dit utan den, men den var orsaken.
"Nej, jag kan inte se någonting" sa hon. Hon menade att det kunde vara oro men sa att jag skulle skaffa en lärkartid. Så jag ringde igen, de ringde upp efter massa timmar och sa att jag skulle ringa klockan 8 imorgon. Well, well, någon gång måste man väl börja gå upp på mornarna. Mamma sa imorse att hon inte heller trodde att det var något farligt, jag känner något även utanpå struphuvudet.
"Det är inte cancer", sa hon, "då skulle du varit mycket tröttare." Jag frågade inte, men visst har tanken slagit mig. Varför tänker man jämt på den jäkla sjukdommen?
Strax efter sköterskan eller vad hon kan vara, hade ringt, ringde vallhalla café och restaurang.
"Jag har fått ditt CV, kan du komma på intervju idag?" Det kunde jag ju inte. Hon skulle höra av sig igen på måndag, så jag antar att jag får försöka åka på söndag, eller tidigt på måndag. Usch ja, det är väl i och för sig inte konstigt om det skulle vara oro som gör min hals så här, jag oroar mig ju hela tiden.Förhoppningsvis blir det bättre när jag kommit ner. Då kan jag ju åka på intervju direkt. det känns så löjligt att hela tiden säga: Nej, ehm... jag är i dalarna för tillfället...

Jag har kanske fått lite inspiration till att börja skriva någonting längre igen. Kanske. Det är svårt att ta sig tid att skriva när man har så många andra saker man borde göra, som man inte heller gör. Många saker i huvudet. Men jag har i alla fall en idé.
Chefen för Vallhalla caféet heter förresten Nemo. Nemo...

----
Jag känns lite som en röra alltihop, mitt liv. När ska jag åka? När ska farfar hämta mig? När kan jag komma in i huset? Var ska jag jobba? Var ska jag träna? (Okej, det låter inte akut, men efter ungefär en vecka, då är det akut ont i nacken) När ska jag på arbetsintervju? När ska jag till doktorn? När ska halsontet gå över? Vad ska jag ta med mig? Vad ska jag packa ner för familjen att ta med sig? Tusen frågor och orosmoment känns det som. När ska jag skicka ett mail som jag nog måste skicka, och vad ska jag skriva där egentligen? Visst, man måste inte bestämma sig för någonting, välja någonting, fast ändå… Måste man ju det. Nåja, det löser sig väl tillslut. Jag blir bara så trött av att känna att jag måste gå igenom vissa saker och sånt där.

Priser och tankar, priset på tankar

2007-09-24T15:47:00.000+02:00

Jag sitter här och är hungrig, lyssnar på musik jag hittat genom folks länkar. Ja, det är väl det jag gör, följer länkar. Jag sydde klart-om min klänning, den som är vit med blå vallmo. Kanske jag kan använda det någon gång nu. Varför känns det förbjudet att vara fin? Jag köpte tyg också. Jag vet inte, kanske var det en dum tanke. Fast jag tror jag har idéer.
Om en vecka hoppas jag att jag är i Göteborg. I alla fall snart. det här med tågbiljetter, det är ju faktiskt rätt sjukt. Åker man med det tåget som bara har två byten kostar Just nu 2a klass-biljetterna 380. Köper man istället vanlig 2a klass kostar det 766. Jag förstår det inte. Köper man sen istället sista minuten kommer man ner till 330 ungefär. Jag förstår inte heller varför det är dyrare med många byten, eller jo på ett sätt förstår jag eftersom man byter tågbolag, men man försöker väl helst slippa byta, eller hur? Varför ska man betala med för det obekväma? Vad kostar det förresten att åka buss? 220 eller 280, men det tar 10 timmar och man åker 6.30. Nej, då lägger jag hellre till lite och åker några färre timmar, sitter lite bekvämare osv. Det här är ett ganska ointressant ämne. Actually, något cirkulerar i mitt huvud. Något jag måste bestämma mig om, ingen kommer bestämma det åt mig. Jag måste göra något sorts val. Hur ska jag göra? Hur ska jag göra... Det är lite som när man bestämt sig för något blir tveksam på om det verkligen är det man vill. Som nu när jag tackat ja till lägenheten, vill ja verkligen till göteborg? Jag vill nog det, men vad vill jag med det där andra? Priset på de där tankarna är ganska högt.

Musikalitet

2007-09-24T00:05:00.000+02:00

Idag har jag letat efter folk att spela musik med där nere i min blivande hemstad. Det är förvånande hur många det finns, hur mycket intressant man kan hitta på internet. Jag mailade ett par och tänka sig, jag har fått två svar! Det är nästan förvirrande. Jag svarade en, en vars musik jag hade lyssnat på och tyckt om. Det andra var redan ett band, ett som verkar lite etablerat och... Ja, jag vet inte. Vad är roligast? Vad är smartast? Vad är... nej, jag vet inte. Och dessutom tänker jag: "vad har jag gett mig in på nu?" Hur mycket tid skulle jag vilja lägga ner på det där, och herregud, det är ju musik jag vill hålla på med egentligen! Ja, herregud... vad vill man med sitt liv? På spårvagnen förra veckan kom jag i närheten av Jens Lekmans basist. "Det här är ju mitt jobb nu", sa hon till sin kompis. Jag kunde inte riktigt urskilja vad hon tyckte om det men hon verkade inte riktigt tro på det själv. De skulle åka till Oslo, Bergen och nåt mer jag inte minns, den helgen. Ja, så det kan gå. Var nu tvungen att söka på Jens Lekman. Jag kände igen flickan, basisten. Hon var så liten, liten... jag menar kort.

Ensamhet

2007-09-22T00:32:00.001+02:00

Det där med att bo tillsammans med någon är överskattat. Att bo med någon man känner menar jag. Jag försöker i alla fall intala mig det, att jag borde lärt mig något av de gånger jag delat boende med någon. Ändå, ändå är jag avundsjuk. Det finns ju saker som är bra med det. Att kunna komma hem och prata med någon, att se någon, att kunna säga att ”idag var en jävligt dålig dag på jobbet. En dog.”, att få en kram. Jag försöker att inte bli ledsen. Det går inte så bra. Jag känner mig ensam, jag känner mig utbytt, jag känner mig… borträknad (ignorerad, glömd). Förlåt. Det är bara så svårt att ta när man själv inte har någon att fylla ut platsen med, eller som är villig att fylla någon plats. Ibland när jag sitter och ser på tv, det är oftast då det kommer, får jag någon sorts ångestanfall och börjar gråta, avbryter mig snabbt igen. Det är en så stark känsla.
Jag har fortfarande ont i halsen, det har gått en vecka. Det känns mycket underligt. Har sökt på internet om ”klump i halsen” och fått många som beskriver ungefär samma sak som jag känner verkar det som. Doktorn säger nästan uteslutande att det handlar om oro. Det är jäkligt svårt att bara försöka slappna av i halsen hela tiden. Dessutom kan jag inte gör det enda jag tyckt varit roligt de senaste dagarna; sjunga. (Hur mår Du, Emelie?) Jag är ledsen, jag klagar väldigt mycket nu och tycker synd om mig själv men… nej, jag vet inte. Jag är väl bara väldigt rädd och ensam. Jag försvinner i det här jobbletandet, flyttandet… allt. Jag vill ingenting just nu. Jag känner mig bara underlägsen och värdelös. Värdet jag har är att jag är lugn och realistisk (det Ellinor värdesatte när hon valde mig att bo med). Nej, jag orkar inte mer nu, min hals blir värre. Jag… för att kanske säga något dumt, så önskar jag att folk fastnade för mig lika mycket som jag fastnar.

Kreativitetsbloggen

2007-09-20T14:30:00.000+02:00

Jag har skaffat en till blogg, en blogg som jag kan ge ut till tex arbetsgivare så de ska kunna se mina bilder eller så. Länk till den sidan finns i sidopanelen till vänster eller här ovan. Idag har jag ringt och pratat med Margareta på ExaktBild om att jobba hos dem.
(har alla andra också problem med att det aldrig blir rätt ordverifiering första gången? Även om jag skriver rätt står det att det är fel.)

Somedays

2007-09-19T00:02:00.000+02:00

(Av någon anledning är ljudet osynkat. Det är inte så på orginalet, ha överseende.)

Diverse från skrivboken

2007-09-18T12:09:00.000+02:00

1/9-07 Bollnäs
I tystnaden talar blickarna, men vad är det de säger? Jag förstår aldrig riktigt språket de talar, varken dina eller mina. Jag har glömt din röst, dina andetag. Minns dina ögon, dina händer som plockar med saker.

12/9-07 fröken Olssons kafé, Göteborg.
Som om tiden stannar kristalliseras min längtan, grumlig och vit sjöis ibland, klar och vacker som istappar annars. Som vanligt vet jag inte, bara att kaffet är varmt och lent och mildrar min abstinenshuvudvärk. Amerikanskorna på andra sidan väggen är typsikt amerikanskt högljudda och jag försöker, försöker in i det längsta att vara precis den jag är utan att visa dåliga sidor eller verka överambitiös, alltför prudentlig eller något annat som betraktas dumt. Ska man visa sin vanliga neutrala sida när man först möter någon eller ska man försöka sätta avtryck, verka så intressant och märklig som möjligt? Hur många vill bo med en sådan, anställa en sådan? Det drar svagt utifrån, det är skönt. Kudden bakom ryggen är mjuk och det mexikanska kaklet vackert. Jag tänker på er där borta.

Förra helgen hade ett underligt "möte" med en tjej. Jag satt på en parkbänk nere vid Bollnäs station och pratade med pappa i telefon. En tjej (blond, grå jacka, grön halsduk) kommer med en pizzakartong. Hon ler mot mig. Hon hade inte behövt se på mig eller se mig alls, men hon ler mot mig och det är inte ett artighetsleende utan ett blygt leende och hon verkar nästan vara påväg fram till mig när hon ser att jag pratar i telefon och sätter sig på en bänk på andra sidan ett buskage. När jag pratat klart funderar jag över om jag på något sätt ska försöka samtala med människan. Jag väljer att skuta upp beslutet och går iväg för att titta på en karta. Var är jag egentligen? Påväg mot stan igen möter jag tjejen. Hon ler igen men ser ganska snabbt bort. Jag ler glatt tillbaka och tänker; känner jag dig?

Påväg till Göteborg händer något liknande. I Katrineholm byter jag tåg, släpar mina väskor ner och upp för trapporna. På rätt perong vänder jag mig om, där står en mycket söt tjej (mörkt hår, mörka ögon, rutig jacka). Hon ler mot mig. Jag ler tveksamt tillbaka och tänker igen; känner vi varandra? Jag ser på henen flera gånger medan vi väntar på tåget som är försenat. Hon ser på mig med ibland.
Tåget är ett långt x2000 med två lok. Jag missförstår instruktionerna och kommer på fel sida om mittenloket. Över en timme får jag vänta innan jag kan byta i Skövde. Jag springer mellan vagnarna i regnet. Väl i rätt vagn är den nästan tom. Jag letar efter min plats och ser att någon sitter bredvid, jag sätter mig därför ett säte bort för att kunna använda internet i fred och skicka iväg en jobbansökan. När jag ska sätta mig ser jag att personen jag skulle sitta bredvid är tjejen. Hon ler mot mig igen. Jag ler glatt tillbaka, men varför väljer jag att sätta mig ensam istället för att prata med människan? Jag hade ju kunnat göra det, det fanns massa saker jag hade kunnat säga om hur krångligt det är att åka tåg. Vi hade ju dessutom redan haft mer eller mindre kontakt med varandra.

Idag knäppte jag min svarta kavaj med min gröna koftknapp. De är lika stora.
Nu har jag suttit här i en timme, klockan är 13. Imorgon ska jag träffa Ellinor. Hon är 10 år äldre än mig och byggnadssnickarlärling.

Dotter: "Han är söt på ett sånt där "tahandomsöt" sätt."
Mamma: "Han är rar."
Dotter: "Ja, just det, rar."

Snart flyttar Emelie

2007-09-17T22:30:00.000+02:00

Om två veckor flyttar jag alltså till Göteborg. Inte hälsar på, flyttar. Det känns konstigt. Att bo i en stad, att jobba (jag har inte fått nåt jobb än…), att… jag vet inte, skapa sig ett nytt liv med nya människor. Förhoppningsvis. Några gamla, några nya. Det är tredje gången jag flyttar, om man inte räknar de gånger jag flyttat hem eller flyttat inom samma kommun.
Jag har varit där nere nu på arbetsintervju och rumskoll. Rumsintervju kan man väl egentligen säga. Var på båda ställena två gånger och hade inte mer att göra på hela veckan. Men jag fick rummet. Ett rum i en vindslägenhet, eller del i en vindslägenhet kanske man bör säga. Jag hyr av familjen som äger huset som ligger i Kungsladugård. Det är fint, ligger precis vid spårvagnsrälsen och en gata från kungsskogen. Rummet är inte speciellt stort, hela lägenheten är 55m2, men det finns ett loft ovanför sovrummen, som Ellinor (som jag ska bo med) sa att man kan göra om. För tillfället ligger bara två madrasser där. Jag hoppas att hon står fast vid det. Hon sa att hon valde mig för att jag var lugn och realistisk med jobb (jag sa att jag kunde klara mig i några månader men att jag sen var tvungen att ha ett jobb). Ellinor är 31år och byggnadssnickarlärlig. Hon bygger ett ålderdomshem. Egentligen är hon utbildad i 6 år till genus… nånting, men fick inget jobb i Göteborg där hon ville bo kvar. Hon är insatt i jämställdhets- och rättvisefrågor. Hon påminner mig om Hanna. En äldre och kanske lite färglösare Hanna. Kanske är det bara för att de pratar samma dialekt.
Jag befinner mig just nu i Avesta. Åh, vad jag längtar hem. Längtar efter ett hem, kanske… (Nu: “stay out of trouble, stay in touch, try not to think about me too much”) Den här resan känns lång. Första delen stickade jag klart min sjal och lyssnade på radio, sen läste jag och nu sitter jag här. En sak för varje sorts tåg (x2000, regional, intercity). Nu vill jag komma hem, se på Upp till kamp och klippa håret. Det har varit jobbigt att bo borta. Det är jobbigt att vara inhyst på… nåder. Mycket snällt men ja, jobbigt. Hemma ska jag hoppas på jobbet, träna, sy, packa, hoppas att allt blir bra, jag är inne i en väldigt låg period. En ensam period, en sån tid när man ser hur andra har varandra medan man själv inte… har det. Jag saknar skolan och hoppas att Jakob snart skickar sin pjäs så jag får läsa och kritisera.

2007-09-05T21:19:00.000+02:00

I Viktors hängmatta. Det var rofyllt där. Det verkar som de flesta hängmattor medför ett visst lugn, ungefär samma som trädkronor.

Ännu en dag pysslas iväg

2007-09-03T23:25:00.000+02:00

Så är jag tillbaka hemma efter en underlig helg i Bollnäs. En helg av sammanträffanden och tankar, och det slår mig att man kan längta hem, bara för en helg sådär. Man kan också sakna sina egna sammanhang, sina gamla sammanhang. (Åh, Viktor, jag lyssnar på skivan du brände åt mig när jag var där, så fin den är. Jag har köpt en till av Nikolai; Soul rush, har du den?)
Hemma tittar jag på platsbanken och ser andra jobb än tidigare men orkar inte, vilket jäkla jobb det är, man borde få betalt för att söka jobb. Istället låtsas jag vara tapetserare och klär om pianostolen (se bilddagboken), det var dags för det. Senare går jag och mamma på gymmet. Där träffar jag en gammal lärare, som jag visserligen aldrig haft men som känt mig genom pappa o.s.v.
”Hej Emelie, är du hemma?”
”Ja, för tillfället.”
”Du har inte börjat skolan än?”
”Nej, jag går inte i skolan.”
”Du är klar då?”
”Ehm, ja…”
”Jaha, vad gör du nu då?” Frågan som alla ställer. Jag som ändå tycker att jag inte träffat så många, ändå har jag förklarat vad jag gör tusen gånger. (vad gör jag?)
”Jag söker jobb i Göteborg.” Av någon anledning tror jag inte jag sa just så, jag minns alltid bättre vad andra säger.
”Jaha, med vård då igen? Med musik?”
”Jag vet faktiskt inte vad det blir.”
”Nehe, vad har du utbildat dig till då?”
”Nej, inte till nånting. Det var bara en… ettårig folkhögskola…” Folk verkar tydligen tro att man blir någonting av att gå folkhögskola i ett enda år, att man blir nånting av att gå skrivarskola. Det kan jag tala om att det blir man inte. Man blir förhoppningsvis bättre, på många sätt, men något yrke får man inte av det. Det är nog lite konstigt att göra nåt bara för att man tycker att det är kul, eller att söka jobb vilket som helst bara för att få komma härifrån.
På kvällen ska jag ta på mig en kofta efter duschen. Den luktar starkt av tiger balsam som jag använde i torsdags när jag hade sån värk i axlarna, halsmusklerna, ryggen. Jag tänker att det luktar gott, drar in djupt av doften och kommer på att det är ett minne. En dag kommer det fram, en dag kommer frågorna.
På tal om sammanträffanden så när jag stod på konsum och hade berättat för en annan av föräldrarnas bekanta vad jag gör, såg jag Cornelia komma in. Hon vinkar till mig, jag blir helt ställd och vinkar tillbaka. Cornelia, som gick Hälsa på Öland, som gick i Annies klass, står här i min lilla by, på min konsumaffär. Vi har inte pratat mycket förut men nu pratar vi ett bra tag och det visar sig, som jag mycket väl misstänkte, att hon går turist- och hälsautbildningen. Men ändå, det är konstigt hur man kan träffa på folk. Som: två från min högstadieklass som jag inte pratat med sen dess inom loppet av en minut på en gata i Göteborg, folk som ska börja skrivarskolan på Öland, folk som gått Skrivarskolan på Öland, folk som gått i samma klass som folk som jag gått i samma klass som.
Nej, nu laddar jag upp bilder och äter lite för mycket glass.

2007-08-30T11:16:00.000+02:00

Är det någon alls som läser?
Det känns meningslöst.

Speglingar av livet i sjön

2007-08-28T23:07:00.000+02:00

26/8-07 Mora
Vattnet strömmar under mig i stilla formationer. Jag och fiskarna vakar över livet, vassen och den blanka ytan är lockande. Jag tänker på dig och dina omständigheter. Djupet grumligt och bottnen oskönjbar, ytan sprakande färgglad i sin spegling, nära, rakt ner är det svart. Jag når bara till ytan, doppar försiktigt fingertopparna. De tär kallt, jag gör fingeravtryck på bryggan, på mig. Aldrig att jag skulle våga dyka här, jag är rädd för att fastna, för att drunkna. Jag sitter hellre kvar på bryggan, nära kanten, nära dig, men nära land.
Solen kommer fram mellan björkarna, jag önskar jag kunde fånga detta vackra, d u b l i r a l l t i d b r a p å b i l d . Jag vill resa mig och gå, sluta fascineras, springa snabbt bort, bort… men vattenringarna är trollbindande, ljust så lent. Ta med mig bort, låg mig flyta i din famn till andra världar. Kanske jag kunde vara till nytta för dig med, kanske jag kunde krusa din yta och göra dig klar, simma ner till botten och komma upp hel igen, med livet i behåll. Jag önskar att jag åtminstone hade en kamera.

Diverse

2007-08-23T02:17:00.000+02:00

2007-08-22 Västeråstrakten, innan byte i Sala.
Jag sitter och skriver på personliga brev, uppdaterar min cv, lyssnar på musik, åker tåg och känner mig ganska duktig. Det är så drygt att ta tag i såna där saker men när man hittar ett jobb som man faktiskt är intresserad av måste man nog göra det med en gång. Det skulle vara skönt att slippa jobba på café eller nåt ungefär lika slitigt, med lika dåligt betalt.
Jag har sökt lite lägenheter på sista tiden. Jag är inte så hoppfull, speciellt som jag inte har något jobb och inte vet vad jag ska ange som inkomst eller inkomstkälla… Jag antar att det bästa är att få ett jobb först. Det skulle vara trevligt att bo med Emelie, jag har en känsla av att vi har ungefär samma… krav på saker. Beror det på att vi heter samma sak, nej det var inte alls det jag skulle säga utan beror det på att våra föräldrar är lärare och vi har samma… nej, jag orkar inte fundera över det.
Igår köpte jag den senaste Feist-skivan. Jag vet inte om jag gjorde rätt som köpte den och inte någon av de andra som jag kände igen nästan alla låtar, men samtidigt, var ligger det roliga i att köpa en skiva där man redan har alla låtar på ett eller annat sätt? Så det blev så. Det är den senaste.
Känns tråkigt att lämna Göteborg. Var jobbigt att vara där till en början men det blev bara bättre. Jag trivdes i kollektivet. Förutom att jag bodde på golvet i ett redan litet rum. Men jag åker väl snart tillbaka hoppas jag. Jag tänker inte fastna hemma. Det är ett jäkla ställe faktiskt. Och jag känner ingen där längre. Eller känner och känner, ingen jag umgås med är kvar, förutom min egen familj.
Kondukt..risen på det här tåget är en mycket söt tjej med mörkt långt hår och ljust blå ögon. Man kanske skulle jobba på tåg. De söker till bistron. Maja i Pias kollektiv jobbade på tåg. Fast städade, nattetid. Hon gav mig en lite ovan kram och sa ”Ha det så bra” innan jag gick från Havet. Hon var söt, med sin lilla mun och stora ögon. Hon var den enda jag sa hejdå till. Förutom Simon och Pia, men det var på centralstationen.
Igår träffade jag Hanna. Det var fint att se henne igen, det kändes bra. Naturligt på något sätt. Jag antar att det blir så när man ”lärt känna varandra hemma”, som vi sa. När man ju faktiskt mer eller mindre bott tillsammans. Det känns konstigt att inte träffa Celine nu. Jag har fortfarande inte riktigt fattat att jag inte ska tillbaka till Öland. Tråkigt att inte träffa alla dom där egentligen… Men vi ses. Vill man ses man igen. Nu är det nog bäst jag stänger av datorn, i fall jag kommer på något senare som jag vill göra. Klockan är 18.20, 21.41 kommer jag till Mora. Ohmy.

21.14 Rättvik
När jag byter i Sala får jag sitta bredvid en man som ser ut som en affärsnisse. Han börjar prata med mig, jag har aldrig pratat med någon på ett tåg så mycket som med honom. Han säger att han ska av i Säter. Ett tag senare frågar jag om han bor i Säter. Han skruvar på sig lite.
”Om jag ska vara ärlig”, säger han, ”så är jag inlagd i Säter, på sjukhuset där.” Och för er som inte bor i dalarna så är det i Säter mentalsjukhuset ligger. Jag blir lite stel måste jag erkänna, men han säger att jag inte behöver bli rädd för han är lugn. Så tydligen satt han i fängelse i tre år och sen varit på Säter i 15 så honom sitter jag där och småkonverserar med. Jag har nog aldrig varit i en liknande situation men han var inte på något sätt otrevlig, jag bara tycker att män i allmänhet är skrämmande. I Säter går han i alla fall av med ett ömsesidigt ’ha det så bra’.
Till Rättvik ser jag på film. Mediaspelaren säger att skivan är sönder eller smutsig men spelar den ändå om man inte trycker på OK. Ibland måste man ha sina knep.
I Rättvik ser jag plötsligt upp, när jag precis satt på Regina Spector på högsta volym, och där vi rullar in mot stationen ser jag ut över vattnet hur solen går ner och allt jag ser är som en… ja, jag vet inte, blandning av hallon- och hjortronglass kanske. Fantastiskt fint, med den långa bron och de blå bergen på andra sidan. ’Är det här hemma?’ tänker jag, ’åkte jag här två gånger i veckan i tre år?’ Så konstigt det är. Jag har inte åkt här på länge. Tåg har jag inte åkt här sen jullovet. Det är bara konstigt och egentligen vill jag inte alls hit, men det kanske blir bra. Ett tag. Och fy tusan, jag försöker ha musiken på så jag inte hör något för om jag gjorde det hörde jag gamla tanter som sitter och pratar den breda Orsa-Mora-dialekten så jag bara himlar med ögonen. Usch, jag vill inte prata med folk. Visst, de kan låta rätt… speciella på Öland också, men inte så här. Är man uppväxt med det ser man faktiskt inte charmen. Det känns bara en bakåtspolning till lågstadiet och sedan vidare. Här trodde man att man var någorlunda vuxen men så fort man kommer i närheten av här känner jag mig liten. Fastän jag sitter här och verkar upptagen med min dator på tåget och jag faktiskt skrivit jobbansökningar och… Nej, nu orkar jag inte mera. Nu är jag framme om tio minuter. Jag ska gå på toaletten och stänga av datorn. Hej.

Tankar på tåg

2007-08-17T15:10:00.000+02:00

16/7-07 På tåget till Göteborg
Du rinner, rinner bort, fram genom mitt blod, syrar mina tankar tillslut i hjärnan. Jag inandas tjockt som dimma din frånvaro, närvaro. Alltid här-borta.

Jag luktar som du nu, tungt i ryggmuskulaturen.

Jag letar och finnar dina ögon jämt men platt fotografiska, aldrig levande såsom de är. De lockar i sin stillhet och jag drömde att jag fick en avskedspuss. Den var mjuk och öm och smakade klyschéartat svagt vanilj.

Löst, upplöst är jag i mina tankar lösdrivet bunden till dig. Vi lyssnar i tystnad efter mer, efter vind, efter verklighet. Den känns som lätta bommullstrådar, smakande över min kropp, svalkande havsbad. Stora blåbär och mogna hallon med alla sina kärnor är du i din variation alltid sötaktig. Lösryckta och löskokta singlar vi ner här, fastnar i någons hår. Kanske är det ditt, om jag inte redan fastnat, klamrat mig fast, ynkligt ömkligt stannar jag och fastnar jämt i tankarna på dig. I ditt hår eller någon annanstans.

Vita somnium breve

2007-08-17T15:07:00.000+02:00

11/8-07 Andrahandssorteringen, Färjestaden
Hur murgrönan klättrar upp för din nacke, trasslar in sig i håret som breda hårstrån, flätade grenar nedför ryggen. Jag skulle vattna dem varsamt och ta bort de bruna torra löven du bara låter vara. De faller som nattfjärilar till marken tillslut.
Genom cigarettröken pratar du om vädret, om dimman som ligger så tungt över dig idag.

15/8-07
Vita somnium breve- livet är en kort dröm

(Utdrag ur brev till Celine.)
”Jag har nog aldrig tvättat mig så noga som ikväll. Jag tvättade bort Arontorp, den här sommaren, det här året, Öland. Fast det är inte sant.

…när jag träffat Jenny bestämde jag mig för att vara glad. Åkte hem, tackade nej till lunch med Solveig men accepterade senare lite glass för att ”fålite energi i städningen”…
…Vad skönt det var att träffa Jenny. Jag var på skolan för att se den en sista gång. (…) Stod vid entrén och pratade med Monica och plötsligt är Jenny där och i hennes famn börjar jag nästan gråta för med Jenny kan jag inte låtsas och hon säger ”Det är inte hur man gör det, det är hur man tar det” och det blir dagens ledord tillsammans med Marks tankvärda tankar.
”Vad kommer ni har för kontakt” frågade Jenny.
”Jag vet inte”, svarade jag, som Viktor brukar. Vad vet man? Vad man vill.
”Vi kommer säkert ta kontakt”, la jag till efter en lång stund.

Extra: Ingrids (hallonIngrid)klematis.

Hav och vindar

2007-08-11T11:50:00.000+02:00

1/8-07
Det är aldrig lugnt här. Vindarna spelar med mitt hår som över stränginstrument. Ostämda melodier i min lösa lugg. Jag lyssnar efter ljudet men det står ingen chans mot vågorna. Jag undrar hur hårljuden låter, om de är sträva eller lena mot trummhinnorna. Jag letar efter svalformationer på himlen men finner inga. De håller sig väl över fältens stilla böljande istället för havets yviga.
Jag tar foton av dig i motljus så du inte ska kunna se dina egna drag och protestera. Jag tycker om dina miner och skulle vilja fånga dem alla i detta utlämnande solljus, men du vill inte och jag förklarar inte mina orsaker fastän jag kanske skulle fått tillåtelse då. Jag vill spara dig, spara dig för evigt i mina svartvita negativ.

Vi framträder ändast i en mix av färger.

Jag letar alltid efter ditt ansikte i folkmassor. Ibland vill jag säga mig själv att: var tyst med detta triviala väder och vind och säg dina egna solglimtar. Jag lyfter på täcket ibland och blottar mitt bröst, men tittar du in? Hittar du in? Släpper jag in? Jag är så rädd för åskväder, eller bara lätta regnmoln.

Skönhet. Jag vill ta med den här stunden när jag åker hem. Jag kupar mina händer, hoppas att något lagras i handflatorna, sipprar in mellan fingrarna och stannar så jag minns solvärmen i stenen i vinter. Så jag minns vågorna mot piren och segelbåtarna i horisonten. Jag minns det här. Sjalens mildhet när den blåser över min mun. Det luktar bara vind. Mjuka, bestämda vindar som händer över, genom mina kläder. Vågorna letar sig ner i minsta skrymsle, lamslår.

Jag vill känna dig såhär.

Som vattnet över stenarna. Jag vill krypa genom dig, svämma över i samma mjuka, bestämda vågor. Havet glittrar precis som dina ögon, ditt leende, min mun mot din panna. Detta letande bland dina sinnen. Vågorna skvätter i mitt ansikte. Lockas du av mina steg som jag lockas av dina? Jag tappar det på värde varje dag, smider nytt på natten. Nu blåser tankarna bort och hoppas landa på din näsrot där de ska ropa till dig: ät nu upp mig, för gudsskull!

Om dig och mina hoppningar

2007-07-23T12:33:00.000+02:00

Jag kunde aldrig se på dig igen. Jag gav mig själv ett löfte; att aldrig låta dig igen. Kanske löjligt, men så nödvändigt. För mig. För ingen annan än mig. Att aldrig släppa in dig igen. Sveken var många, sveken är många, jag hoppades varje gång den sista. Varje gång den första. Jag tror mig veta hur du fungerar nu. Du ville aldrig låta mig lita, kanske gjorde du rätt i det. Förtroenden gjorde mig glad, men aldrig fick jag lita på dig. Nu släpper jag inte in dig igen. Jag ser på dina ögon att du märker det. När vi följer maskrosens dun i vinden mot himlen. Vi ser på varandra och ler, behöver inte säga något för vi vet. Men ditt leende slocknar sen så snabbt. Det drar bort och lägger något tomt över ditt ansikte. Vad fattas dig? Det kan väl inte vara jag? Jag frågar inte. Jag frågar inte mer. För mig är du inte längre, får du inte längre vara, samma. Vän likväl, när vi går i tysthet och ser fjärilarna lämna blommorna framför våra fötter, men inte mer. Inte närmre än så. Jag låtsas att det inte gör mig något. När du säger att du ska åka svarar jag Jaha, det var trevligt att ha dig här. Tomheten under mina många ansikten, du har börjat bära dina utanpå. Jag undrar hur det luktar, nära din hals.
Björkpollen letar sig ner bland mina tangenter så jag lägger en filt över händerna. Ser inte men letar med fingertopparna. De minns så bra, vana vid pianot. Kanske hittar jag om flera år små björkar som slagit rot inne i datorn. Då minns jag denna dag. Tänker på dig och hoppas att du vet då att det är en barriär jag måste ha. Något du kanske måste slå sönder för att få veta. Snälla slå sönder mig någon gång så jag också får veta. Vet du att ilskan bara är en mur? Det lockar mig ofta att plocka bort dina nedersta tegelstenar för att se hur du rasar, för att få ta emot dig i ditt fall. Jag hukar inte för dina regn, jag tar emot dem med öppna armar. Om de nu kommer. Men till dess är ett löfte ett löfte, jag säger aldrig igen, och menar aldrig såhär. Jag säger aldrig igen men menar tills jag ser dig igen. Tills jag ser dig och lockas som alltid med av dina lysande leenden. Kan någon le som du?
Kanske blåser träden ner över mig idag. Jag duckar och säger Har jag inte gjort mina plikter som människa? Vilka är våra plikter? Inte är det väl att städa, diska, äta, sova, hålla sin kropp frisk med regelbunden träning? Visst missar jag det väsentliga? Dagens väder river i mig. Trädens susande lockar mig att också susa, susa över tangenterna med mina varma och blodstinna fingrar. Svullnar allas fingrar av värme? Lockar träden även dig dessa dagar? Leker de i dina tankar, säger Hej, besegra oss om du kan. De tar oss snabbt, förtjusar oss med alla sina rörliga armar och händer. Aldrig kan vi vinna över dem, dessa varelser över människans kunskaper. De kan nog locka, men du, ge dig inte ut för långt, gör inte det. Jag må låtsas men värmen finns här än. Förirra dig inte bort bland lindar och lönnar. Jag väntar dig än, fast jag låtsas för mig själv och kanske för dig, tänker jag på dig nu. Lindar in saknaden i vinden och solen som bränner i min hud. Är jag bara för tydlig? Säger jag alltför mycket? Har jag blivit en sådan som jag ville men märker nu att det inte alls är det bästa. Lockade det här? Det lockar fortfarande, i en längre sträckning. Jag planterar sockerärtor i mitt sinne, sprider ut dem med rätt avstånd över hjärnbalken. Kanske någon hjälper mig att plocka dem någon gång. Sådden skulle bli stor om jag fick assistens att vattna när solen bränner och värma när kylan biter. Än är jag för ung. Jag vill inte vilja något, rädd för att misslyckas. Rädd för att viljan också ska sina och resultatet inte vara värt besväret. Varför vilja när man kan hoppa på tåget i sista minuten, dragen av någon annans vilja. Jag hoppas på sockerärtor men det duger bra med rädisor också, även om jag tycker att de är för starka ibland, om någon är villig att dela sina. Det visar sig nog att jag både är och är inte kräsen. Jag hoppas på sockerärtor, men kanske är det bara tistelfrukter, när du väl är här.

Att köra bil

2007-07-23T12:32:00.002+02:00

Jag tycker om att köra bil. Jag tycker om att känna motorn accelerera och lyda min minsta rörelse. Tycker om att känna rattens läder under mina händer. Ibland smeker jag kärleksfullt över den. Det är den enda hud mina händer möter nu. Jag tar tillvara på dess värme. Liksom jag nu sitter med fötterna på datoradaptern för att värmas. Det är en kävare känsla än ratten men kanske varmare.
Igår tänkte jag för första gången på min så kallade roman, jag tänkte på den nästan med lust. Men nej, jag väntar ännu ett tag. Mognadsprocessen är fortfarande igång. Jag tänker på det som en persika. Än är den en aning träig men låter jag den ligga framme en tid kommer den blir saftig och söt.
Ibland känner jag hur starkt jag ogillar att vara jag. Egentligen tycker jag inte så illa om mig själv, men mina reaktioner på saker. Jag tycker inte om hur dåligt jag mår av att vara ensam, hur ledsen jag blir. Idag satt jag nere i hamnen, skrev lite brev, läste och kände mig ensam. När Pia ringde kunde jag inte längre stoppa tårarna. Jag vet vad det är som gör mig så ledsen, det bara blir så. Jag tycker ju om att vara ensam också, jag kan störa mig något fruktansvärt på folk ibland.

Vak 7/7

2007-07-23T12:32:00.001+02:00

7/7-07
Jag sitter och vakar över en gammal tant som är sjuk. Jag trodde nästan att hon slutade andas precis. Hon har munnen öppen och ojämn andning. Tydligen är hon borta av morfinet hon fått mot smärtorna idag. Jag vet inte riktigt varför men hon ska ta bort det enda ben hon har kvar. Det är stelt och sårigt. Såren verkar dyka upp tillsynes från ingenstans.
På väggen hänger bilder av barnbarn, katter… Hon har tusen tavlor i den lilla stugan av olika konstnären, alla äkta och många har hon gjort själv. Här bredvid sängen hänger två akvareller av något som skulle kunna vara Alvaret en regntung dag som denna. Fåglar som ett barn över himlen.
En fluga surrar ilsket runt i huset. Det låter som ett enda brus. En klocka tickar från väggen bakom mig. Hon suckade nu. Det låter så tungt när hon andas. Tung eller ingenting alls. Vid halv åtta kommer D och B och hjälper mig byta blöja på henne. Det står på en lapp att jag ska försöka få i henne vätska men jag vet inte hur det ska gå till. S skrev att hon pratat med henne innan hon åkte härifrån. Vi får väl se hur det går. Ska sitta här till 22, klockan är 18.35 nu. Det här var min lediga dag. L ringde vid 15 och frågade om jag kunde sitta här ikväll. Det är inte så hemskt jobbigt att sitta här för… vad kan det vara, 160kr/h? Jobbar kväll imorgon och är ledig igen på måndag… (nysning) Nu kom den jäkla flugan igen. Måste ta död på den. Fast den verkar aldrig sätta sig.
Jag väckte tanten och fick henne att dricka.
”Jag är så sömning”, sa hon, ” men inte hungrig eller våt.”
”Fryser du?” Inget svar. ”Är du kall?”
”Vad sa mor?” Flera gånger säger hon så när jag pratar med henne och hon inte hör. Hon hör i allmänhet mycket sämre än vanligt. ”Vad sa mor”… Det känns lite tungt då. B ringde och frågade hur det gick, sa att de skulle komma hit om ca 45 minuter, tre kvart. Tre kvart, det var länge sen man hörde det uttrycket.
”Det går bra, fast hon tror nog att jag är hennes mamma.”
”…Okej…”
Hon har somnat igen nu, det låter som om hon har vatten i luftstrupen…?! Försökte få henne att hosta men fick bara i henne lite mer vatten.

23.23
Senare på kvällen fick tanten ont i benen, efter att de varit där och bytt på henne och alla lakan eftersom det var blött i hela sängen. Jag var tvungen att ringa distriktssköterskan för att hon skulle komma och ge morfin igen. Medan jag väntade på henne stod jag och strök tanten över håret.
”Varför är du så orolig för mig” frågade hon.
”Men du har ju så ont, har du inte?”
”Varför är du så orolig för mig mor?” Och jag svarade väl ungefär samma sak. Det var bara när jag var ensam som hon pratade sådär. Lisa och Lissbeth kom förbi för att tanten frågat efter dem och då kom hon till och med ihåg vilka de var efter ett tag.
”Jag är så orolig för far”, fortsatte tanten, ”jag vet inte om han har det bra.”
”Jo, men han har det bra.”
”Har han det?”
”Ja.”
”Jag känner att jag inte har någon kontakt med far. Jag har inte känt det på länge.”
”Jasså känner du så.”
”Vad sa mor?”
”Ja.” Hon hörde aldrig riktigt var man sa, lyssnade aldrig riktigt.
”Men jag var tvungen att säga det där. Fast jag var ledsen. Jag tror att mor förstod mig den gången.”
”Ja.”
”Jag var tvungen att säga det.”
”Ja, det var bra att du gjorde det.”
”Jag känner att jag inte har någon kontakt med far. Så har jag aldrig känt med mor, jag har alltid kunnat vänta mig till mor.”
Tillslut kom sköterskan och gav morfinet men tanten hade fortfarande ont när jag var tvungen att åka därifrån för att inte få jättemycket övertid.

saker

2007-07-21T10:37:00.000+02:00

Jag är irriterad. Fler gånger har jag försökt ladda upp sånt som jag skrivit hemma på min dator men icke. Förra gången märkte jag att det var docx-filer som xp-word visst inte kunde läsa så igår ändrade jag dem till vanliga doc-filer men inte heller nu fungerar det. Word vill koda om och det fungerar inte. Jag förstår mig inte på det hela. Kanske borde lägga allt i anteckningar nästa gång. Dumt. Jag undrar om det är teckensnittet som inte finns eller vad det är för fel... borde inte vara det.

När jag vaknade imorse vid åtta-tiden såg jag att jobbet hade ringt 7.15. Jag har ingen aning om varför. Jag jobbar ju ikväll, räcker inte det? Igår frågade Dorit om jag ville byta till dag men jag sa nej. Jag hoppas det inte blev någon sorts missförstånd. Förstår inte hur men man vet ju aldrig... Kunde i alla fall inte somna om då, bara låg och funderade på det där.

Jag har glömt koden till mitt kontokort, det är besvärligt. Har en viss aning om vad den är men vågar inte prova eftersom jag bara har en gång på mig. Får ett nytt.. nångång i veckan. Hoppas jag inte behöver handla mycket..Kanske kan låna pengar av Celine i så fall... som kommer imorgon. Jag har så ont i nacken nu igen. Förstår inte, ska det aldrig sluta? Har därav haft huvudvärk i tre dagar. äh, nu ska jag leta jobb.

Att säga nej.

2007-06-19T17:34:00.000+02:00

17/6-07
Ibland är det som att irritationen luktar. Man kan känna en bitter doft från hårda irriterade ögon. Man vill inte samarbeta med en irriterad människa.
    ”Hej är det Emelie?”
   ”Ja?”
   ”Hej det var L på hemtjänsten.”
   ”Hej.”
   ”Du har inte lust att jobba ikväll?”
   Är jag för bra på att säga nej? Idag hade jag en ursäkt, men hur många gånger? Ska man säga ja bara för att man är ny? (Jag tackade ja till en annan tid dagen efter. Det var den enda dagen jag kunde så det var väl bra. Om jag ändå inte har något annat att göra varför inte tjäna pengar?)

19/6-07
Vad är det som är så attraherande med rökandet? Jag tycker inte om att jag tänker så men gör det ändå. Jag tänker på (Nicole Kidmans) Virginias nikotingula fingrar när hon letar efter den rätta pennan, på raspandet mot pappret när hon bekymrat för cigaretten till munnen. Bilderna är romantiserade, de har aldrig varit det förut hos mig. Jag vet att det upprör dig, Pia, jag ska inte skriva om det mer, inte dra några fler exempel. Jag vet om riskerna.

Jag har fått något så fruktansvärt ont i ryggen, upp i nacken, käken, huvudet. Det bara värker och spänner ständigt och jämt, jag kan nästan aldrig slappna av. Ändå gör jag yoga varje morgon, ibland på kvällen också, går och tränar, ja… kanske inte tillräckligt ofta, men herregud, så här ofta har jag inte tränat på länge, länge. Jag kan tänka mig att jag spänner mig när jag cyklar, spänner mig på jobbet för att jag inte vet vad jag ska göra riktigt, spänner mig hemma för att jag blir irriterad på S, tur att hon åkt härifrån nu. Jag måste försöka slappna av, det här är ju trots allt mitt hem. Det ligger Zon på mitt nattygsbord. Lär sig folk att leva med sånt här?

Det känns som om det är tusen saker jag vill göra; plantera ut en krasse, plantera nya krass(ar?)e, plantera andra saker, kanske örter, i växthuset, skriva, sjunga, spela ukulele (jag lär mig ständigt nya saker), gå på promenad, träna, åka till köpstaden, ringa Annie, skriva brev, ligga på sängen och tänka, läsa, pyssla, fota, filma… (och saker jag bör göra; laga mat, städa, diska, kanske handla (växtnäring!), klä på mig…) Jag tycker om när jag känner så där, att tiden knappt räcker till. För jag vet att jag har en hel del tid. Även om vissa saker behöver göras nu, som att plantera, för att annars kommer det aldrig komma upp. Igår planterade jag i alla fall om två blommor, jag hoppas att de kommer må bättre nu. Vilken draveltext det här blir. Jenny och Hanna kommer på fredag!
Och vad går jag iväg och gör? Jo, klär på mig och klipper luggen, nånting som jag inte ens skrivit på min lista. Men sen planterade jag i alla fall lite. Jag tycker om spänningen när man ser att något växter. Gror… Fastnade nu med blicken i träden. I löven på min kasse som faktiskt lever fint här i köket. Den ser rolig ut men det gör inget, jag tycker om den ändå.

2007-06-19T17:32:00.000+02:00

den 14 juni 2007

Ibland tänker jag att jag kanske skulle skaffa barn, då skulle jag aldrig vara ensam. Jag vet att det är helt fel inställning, det är ju inte för den sakens skull man ska skaffa barn, men jag kan inte hjälpa att tanken slår mig ibland när jag ser mödrar med sina små. Fast är det så fel egentligen? Skulle jag inte älska barnet lika mycket ändå? Men samtidigt så vet jag ju att jag inte skulle orka med det, jag behöver ensamhet. Jag skulle inte kunna göra som jag gjorde nu med Solveig (hyresvärden som sitter i mitt rum och fixar myggnät till mina fönster, något som hon visste behövdes redan innan jag flyttade in. Ett fönster har tagit hela dagen. Förstår inte hur hon bär sig åt.); bara gick in i köket med datorn och stängde dörren, utan kommentarer. Med ett barn skulle inte det gå, man kan inte lämna sitt barn. Hur som helst ska jag inte skaffa barn än på länge, så är det med det.
    Jag har tänkt en del på tillfälligheter idag. På ”Förflyttningskursen” (hur man hjälper gamla i och ur sängen, ungefär) jag var på idag träffade jag Åsa och fick åka med henne hem sen. Det var trevligt, vi bytte telefonnummer. När jag satt vid Internet på biblioteket sen tittade jag ut genom fönstret och vem såg jag om inte Myra gåendes uppför gatan. När jag kanske tio minuter senare gick ner och skulle gå därifrån vem sitter där vid de andra datorerna? Jo Micke. Vi pratar ett tag och går sedan ut och då kommer Celine cyklande. (Jag var tjurig. Jag borde inte vara det, jag är dum bara.) Det fattades bara att Nike och Jakob skulle komma åkandes så skulle vi vara alla som är kvar, men nånstans måste gränsen gå. Jag följde Micke till busstationen dit Myra också kom. De skulle åka till IKEA, bara för att titta. Klockan var sju. IKEA stänger nio. Helt otroligt.
    En av ”brukarna” (inte burkar, brukare kallas tydligen de som tar emot hemtjänst) som är på mitt område, låt oss kalla henne A, är en sån härlig människa. Hon är konstnär och målar fortfarande. När vi var där i tisdags visade hon nåt som precis blivit klart för Tom och ville att han skulle ge ett utlåtande. Jag vet inte om han sa nåt egentligen. Hon skulle visst skicka dem till något, som ett litet kort och skriva en hälsning på baksidan. A:s ena ben är borttaget och det andra står bara rakt ut. Jag vet inte vad det är med det men jag tror att de sagt att hon ska få ta bort det med. Jag tycker synd om henne. Alla tänderna måste hon dra ut också och om nätterna är hon rädd för ”tjuvar och banditer” när hon hör hur det knäpper i den lilla stugan hon har. Trångt som tusan är det för henne där med rullstolen, men envis är hon och tar sig runt ändå. Men när hon ligger i sin säng förstår hon tydligen inte riktigt var hon är, hon tror att hon sovit någon annanstans. Ja, märkligt är det, när man blir så där gammal. Det måste kännas så konstigt att vara tvungen att få hjälp med allting. Speciellt för de som är så rörelsehindrare men helt klara i huvudet.
    ”Är inte Emelie här?” hörs Celines röst utifrån rummet.
    ”Jo, hon sitter i köket vid datorn och jobbar”, svarar Solveig. ”Eller vad hon nu gör.”
    Jag ser mot dörren och snart hörs en knackning och Celine kommer in efter att jag sagt kom in. Jag tar paus i skrivandet.

”Nu ska du få sätta dig på sängkanten” ska man visst säga när man vill få upp någon ur sängen och ”Ställ dig upp nu” när man ska hjälpa någon ställa sig. Jäkla konstig behandling tycker jag. Det känns lite som Simon says; ”Simon says sit. Simon says stand, Simon says eat”, jag gillar det inte.

Ledighet

2007-06-19T17:27:00.000+02:00

3/6-07 Möllstorps camping

Vinden har en annan… känsla här, en annan konsistens. Mjukare fast bittrare på något sätt, jag vet inte hur jag ska förklara det bättre. Jag sitter på en sten vid havet i skräddarställning och vet inte, vet egentligen inte mycket alls. Jag följde en skogsväg på andra sidan bron. Den var bitvis väldigt fin men sen tog den bara slut mitt i ingenting. Jag hade förväntat mig komma från någonstans, kanske till en stuga, helst till havet, men icke. Det var bara snårigt och tillslut ingen plats för en cykel. Så nu sitter jag här, på en trist camping, fryser lite och antar att det är bäst att åka hem.

8/6-07 Stranden vid Talludden

Mamma med två döttrar (ca 4 och 6 år) kommer ner på stranden. Flickorna har badkläder, mamman lång jeanskjol och ett lila linne med breda band.

MAMMA:
Ska vi lägga oss här?

SOFIA (storasyster):
Lägger du dig och solar?

(Barnen går fram till vattnet.)

SOFIA: (lillgammalt)
Vattnet är varmt mamma, du får ta med badkläder nästa gång.

MAMMA: (Sätter sig ner på handduken)
Jag har det.

SOFIA: (lyssnar inte på svaren hon får från mamman)
Jag ska bada med en gång.

ELIN: (lillasyster)
Då ska jag också det.

MAMMA:
Sofia? Vill du ha den vita kepsen på dig?

SOFIA: (vänligt)
Nej. Jag vägrar det.

(Sofia går ut i vattnet med händer på höfterna som en äldre kvinna.)

Tre unga män, från något östeuropeiskt land, kommer och sätter sig på en bänk bakom mig. Jag har svårt för deras vältränade och brunbrända utseende. En kille (15-18år, mörk, glasögon, vita shorts, blå skjorta) går förbi flera gånger, som om han väntade på någon, eller letade efter någon. Han sätter sig lutade mot ett träd, också bakom, ovanför mig.
UNG MAN:
Hey mate, you speak english?
KILLE:
Yes.
Jag tror han hjälpte dem med en karta eller något liknande, jag hör inget av vad de säger.
Viktor vad här över natten, det var trevligt att se honom igen. Att det fungerar, vänskapen, såhär nu när skolan är slut. Nu gick männen, killens ryggsäck och skor är kvar men han har gått iväg. (betraktande paus) Han kom igen nu.
    ”Ha en underbar dag”, sa Solveig när jag och Viktor skulle gå.
    ”Tack”, sa jag.
    ”Detsamma”, sa Viktor. När vi gått runt huset sa han: ”Undra om hon tror att vi är ihop.”
    ”Jaa, du. Jag vet inte.” Jag låste upp cykeln. ”Det är väl mycket möjligt att hon gör.” (Jag och killen log mot varandra nu.) Jag tänker på saker som jag inte skriver och måste gå för att hämta mer vatten.

10/6-07 Arontorp, bland kuddarna i sängen

Mina blommor dör i värmen, i alla fall de i söderfönstret. Jag måste ställa in dem i rummet allihop.
    ”Jag måste äta, Emelie.” Celine stänger min stugdörr, ställer sig vid fönstret precis där jag ligger, låter armarna vila på fönsterblecket.
    ”Ja”, säger jag. Jag räknar inte med att hon ska ta hand om mig, fastän jag mår ”sådär”, som jag svarade när hon frågade. Ärligt talat är jag nästan gråtfärdig men vill nog vara ensam, med det, med tröttheten.
    ”Lycka till imorgon. Känns det… pirrigt?”
    Jag börjar jobbet på hemtjänsten imorgon.
    ”Mm”, säger jag, ynkligare än menat. Egentligen känns det inte pirrigt, mest konstigt. Jag har inga förväntningar.
    ”Mm”, härmar hon, ler och ser på mig. Jag vet inte om jag ler tillbaka, jag vågar i alla fall inte hålla kvar hennes blick och ser bort.
    ”Vi tog jordgubbar på vägen.” Hon stirrar tomt in i mitt rum. Hon och Emil gick hem medan jag cyklade i förväg. Det kändes fel att gå med dem. Här är ju så vackert, tänkte jag när jag cyklade, varför trivs jag inte? Jag som är en sån naturälskare. ”Vallmon lyser upp min vardag”, sa jag ju bara en vecka tidigare. Då kunde jag inte låta bli att undslippa ett litet ”Iiii” så gott som varje gång jag såg dem.
    ”Var dom goda?” frågar jag, för att ha något att säga.
    ”Vet inte. Ska smaka dom nu, jag är jättehungrig.”
    ”Mm.”
   ”Men vi ses kanske sen.” Hon ser trött ut.
    ”Ja.”
    Tio minuter senare ropar hon att jordgubbarna räcker till mig med om jag vill ha. Jag tvekar. Ska upp 6 imorgon och tycker att det är ganska skönt att sitta här och skriva nu.
    ”Det är bara att komma in i så fall.”
    ”Okej.” Jag går in.

Celine och Emil ljög för Solveig att de köpt jordgubbarna.
    ”Var köpte ni dom? Vad kostade dom?” Solveig var som vanligt full av frågor men de svarade rätt så bra tyckte jag. Jag hade nog inte sett igenom det. Celine puttade till mitt ben med foten, jag antar att jag mest satt och gapade och stirrade på dem för att jag var så trött. Men det var ganska underhållande faktiskt. Det är dags att sova nu.

Jobb

2007-06-14T18:17:00.000+02:00

Jobbet funkar, bättre än jag trodde tror jag. Fast jag har ju inte börjat på riktigt, riktigt än. Fast jag är trött, så gott som jämt. Som nu. trött och hungrig. Har suttit här en bra stund coskå, datorer gör en trött. Kurser gör en trött. Har varit på kurs i "Förflyttningsteknik" idag. Det är kanske bäst jag går, det svindlar lite i huvudet. Imorgon jobbar jag kväll.

7 minuter

2007-06-05T12:16:00.000+02:00

Igår var vi hemifrån hela dagen. Det var skönt. Men jag åt alldeles för lite, eller fel, så när jag kom hem var jag helt less och tänkte Hur ska jag klara av det här? Idag känns det bättre. Jag ljög kanske också, om min ledsenhet, men det kändes fel att säga något. Jag ville låta henne gå. Jag behöver också ensamhet. Då behövde jag äta och sova, själv. Jag vill inte bli ihopblandad med någon annan. När jag vaknade var allt konstigt men jag bestämde mig för att ha en bra dag. Jag läste massa, drack kaffe i solen på trappan i bara nattlinne (det säger något om hur varmt det är idag), bytte gardiner, slängde komposten, slog in paket, la krassefrön i blöt, diskade, gjorde sallad och åkte till Kalmar. Och här sitter jag nu på biblioteket och har lämnat tillbaka böckerna i maskinen, bokat internet i en annan maskin, får väl låna böcker i en tredje maskin sen... Varför har de överhuvudtaget personal? Jag kanske borde låna en ljudbok, jag med. Sen ska jag gå och lämna in mitt halsband igen, jag fasar lite för att prata med dem, stå på mig. Ikväll kanske det åks till gymmet. Vi var till husmor igår och frågade, eller celine gjorde väl alltihop, frågade i alla fall om vi kunde få tillgång till bastun och sen om vi kunde få använda gymmet och Agneta gick med på både och. Jag blev förvånad faktiskt, över hur bra saker kan gå om man bara frågar. Hon hade kanske en bra dag.
Jag känner hur mina tankar flyger iväg någon annanstans, vet inte riktigt var. Jag känner mig trött fastän jag sov ganska... inte länge men nästan bortåt 8 timmar. Det blir så ljus i mitt rum på morgonen, det är en av anledningarna till att jag bytt gardiner. Så jag kan dra för dom, och kunna dra bort dom för att få mer ljus på dagen och för att dom är mina. Solveig tittade konstigt bortifrån köksingången åt mitt håll, jag vet inte om hon såg mig eller vad hon tittade på. Har inte mött henne idag, det känns nog bra. Celine smittar av sin irritation ganska mycket på mig. Inte hennes fel. Jag är mottaglig. 7 minuter kvar.
-
Så ser man:
Är du ensam så var det!
Du kommer få stort sällskap omsider.
- Gunnar Ekelöf

Jag har sett det förr men nu betydde det något helt annat.

Nya tider

2007-06-04T13:23:00.000+02:00

Ja då bor man nu ute i skogen, nästan, med två tanter, nästan, som jag på något underligt sätt inte vet vad jag tycker om. det varierar väl antar jag, från dag till dag, stund till stund. Ibland blir jag irriterad på det mesta men sen.. inte alls.. eller vad man ska säga. Jag saknar skolan tror jag. Saknar folk, lite lektioner.. tryggheten. jag siter på biblioteket på skolan nu visserligen, men det är ju en helt annan sak. Jobbade på skolan förra veckan, det var också en helt annan sak. Har visserligen träffat en del från skolan, fick ett sms från Anna igår. Det gjorde mig jätteglad, att någon tog kontakt med mig. Får mig att tänka på Coldplaylåten Easy to please, jag har trott att den inte alls stämmer på mig men jag kanske skulle tänka om, fast jag vet inte, jag kanske kräver mycket. Av vissa. Synd. Att det är så. jag skulle vilja vara... mer... självständig. Tycka om den där ensamheten mer. Jag skulle verkligen vilja det. Ibland känns det bra, men... Åh,jag förstår det inte själv. Varför har det blivit så? Varför tog det där sista året på gymnasiet hela min energi och gav mig ett agg mot ensamheten? I ettan älskade jag ju att vara ensam, kanske för att vi bodde så tätt ihop men ändå, ändå konstigt att det blev så tvärtemot. Nåja, jag ska köpa mig en dator som jag i alla fall kan se film på. Herregud, i augisti kanske det inte är några alls kvar som jag känner., i juli också förresten. Underlig känsla. det är väl kanske det som stör mig, oron inför framtida ensamhet. Så dumt att jag slösar så mycket tid på den oron. Massa folk har sagt att de vill hälsa på, jag vet inte om det blir av, antagligen inte, men de har ändå sagt det.
Jag måste åka till banken. Måste skaffa koder så jag kan betala räkningar. Nu visade det sig också att vi kanske inte fått nåt clearingnummer till vår hyresvärd så det krånglar ju till det lite också. Men kanske en godtagbar anledning till att inte behöva betala idag. Snart får man väl en faktura från skolan också. Herregud, vad pengarna försvinner. Tur att jag börjar jobba på måndag. En veckas ledigt, den här veckan, ända till mitten av augisti. Känns konstigt. men jag antar att jag varit ledig länge, sen augisti. Kanske tid att avsluta nu.

Just a bit of sillyness really

2007-05-23T08:49:00.000+02:00

Det var lördag.
Jag och Matilda håller varandra hårt i handen när vi går i högt tempo från Hasses. Vi pratar bred stockholmska.
”Vem härmar vi egentligen?” frågar Matilda.
”Jag vet inte.”
”Jag tror att vi härmar Jenny när hon härmar Roffe.”
”Bortse, se bort.” Vi skrattar.
Efter en stund börjar vi göra parodi på en poet vi sett läsa på dvd. Tillslut blir det något med Se stjärnan i mig i spegeln, frenetiskt skriker vi ut orden.
”Plocka en tulpan! Vi plockar en tulpan, där på gården! Vi måste smyga och plocka en tulpan.” Vi springer in på gården precis vid skolan, plockar en tulpan var, en vit och en rosa, och springer därifrån igen. Jag reflekterar över detta senare, varför gjorde vi så? Varför skrek vi så? Vad var det vi ville få ur oss?
Vi springer in på skolgården, fortfarande mässande ut vår gemensamma tokighet. Vi släpper varandras händer vid cirkustältet. Jag lägger mig ner på en av bänkarna. Jag har så gott som aldrig umgåtts med Matilda, jag märker nu, den sista helgen, vilken underbar människa jag missat.

Åh, herregud.

2007-05-15T12:15:00.000+02:00

Så har jag då börjat skriva en monolog, om en tant. Kan det bli mer klyschéartat? Och jag funderar över distanser, distanser till människor, distanser som människor har mellan sig och andra. Över distanser som folk har till mig, som jag inte förstår. Varför finns den där, den fanns ju inte förut? Jag tycker inte om den osäkerheten det ger mig. Det är så skönt att inte M har det där avståndstagandet längre och jag vet inte om det beror på mig eller henne eller båda, men det är skönt. Skönt att vi vet var vi har varandra. Men jag vill inte ha några vaga avståndstaganden från något håll, spit it out, goddamnit, det stör mig.

På fredag ska jag på anställningsintervju eller vad man ska kalla det. Jag ska ange en referensperson, som jag nu fått tag i, visa mina betyg och sånt där. Vi ska prata om när och var jag ska jobba... osv. Ohmy det är snart slut. Vi hade husmöte idag och bestämde hur vi ska göra med städningen av de allmäna utrymmena. Det känns sorgligt. Även om jag inte skulle klara av att bo här mycket längre till. Det kanske är för att jag vet att jag inte kan det som jag känner så, jag vet inte. Jag suckar och tittar på bilderna på väggen, lyssnar på Jennys knapprande på tangenterna. Jag kommer att sakna det här. Dom här. Jenny, Viktor, Maja... Så många andra, så många som jag bara pratar med någon gång ibland men som jag nog kommer att sakna, kanske mycket för att vi bara pratar någon gång ibland och då med stor chans aldrig kommer att träffa igen. Sorgligt, men sant. Tur att jag i alla fall får ha kvar dig ett tag, Celine.
Jag ska gå och spela med Agneta nu. Hon har intagningprov snart. Vi hade röstövningar med klassen idag, vad jag saknade sånglektioner då. Åh,jag blir nsätan gråtmild.

Vetinte

2007-05-14T12:42:00.000+02:00

P bara gråter och gråter, jag vet inte vad man ska göra. Vad ska man göra? Jag och M får bära henne, nej inte bära, men ta mycket hand om. Det är tungt, hur som helst, att försöka hålla humöret uppe och muntra upp. Det är svårt.

Helgen var en ganska tråkig och intetsägande helg, sen fredag vid fyra har jag inte varit längre än till Torslundaskogen, och det är inte långt. Nästan inte utanför skolområdet, i alla fall inte mycket. Det känns trångt och instängt, jag vet inte hur det här ska gå. Hur kommer det att gå? Kommer tristessen och ensamheten att äta upp mig? Min syn har blivit mörkad.
Jag har gjort tryck i helgen. Jag lärde mig att det är något man blir trött och irriterad av, sedan rätt glad men fortfarande trött. Fast det var mycket irritation faktiskt, eftersom Ms tryck blev dåligt när jag skulle hjälpa henne, när det väl gick bra för mig. Nåja, det är över nu, ramen är tvättad. Det kändes lite tungt att se sitt hårda arbete rinna bort under högtryckstvätten.
Söndag kväll tränade jag och bastade. Jag gick långt tidigare än de andra, jag vet inte hur det blev så, det bara blev. Jag trodde nog att de också var påväg och så var jag så gott som klar när jag märkte att så inte var fallet och då kändes det vara fel. Jag känner mig så fel ibland. Jag gick hem och la mig under Ps duntäcke och halvgrät resten av kvällen. P och M märkte att jag låg där efter kanske en timme, sen såg dom efter mig, litegrann.
Men skogen var i alla fall lummig och grön.

Det känns som att detta har blivit mitt medium, jag skriver så gott som inget annat. Jag orkar inte. Det här romanskrivandet har tagit på krafterna, jag är helt slut. Och det här är snart slut, jag vet inte jag... jag vet inte.

Idag skrev en kille till mig på msn. Jag vet inte vem det är. Jag sa att jag borde skriva någonting, något allmänt eller kanske en monolog. "Sno en", sa han, "på sockerdricka. No-one will ever know." Jag blev arg. Jag skriver väl för tusan inte för någon annans skull? Sno en monolog, vad skulle det vara bra för?
"Jag skriver ju för min egen skull", sa jag.
"Aha, ja då är det inge vidare att sno."
"Nej, varför skulle det vara det överhuvudtaget?"
"Det var bara ett förslag."
Jag förstår inte hur den här människan har min msn, jag förstår det verkligen inte. Jag måste byta mailadress snart, den här gör mig galen. Den är jag för fyra fem år sen, den är inte jag.

Idag skrev vi ryggtext på alla antologierna. Det blev nog ganska fint. Efter ett tag blev jag trött på att texta, det tog ju evigheter, och började skriva med min egen handstil. Jag märkte vad skönt det är, att skriva med sin egen handstil. Aaaaaa, det känns som att mitt hår rinner! Det är obehagligt! Handstilar är så intressanta, jag tror inte att det finns fula handstilar egentligen, bara intressanta. Man kanske skulle forska i det, doktorera i handstilar, vad handstilen säger om människan. Kanske.

Faktiskt kände jag mig ganska duktig som idag skrev upp mig på att hjälpa till med mackbredning på öppet hus och sa att jag kunde hjälpa till med festen nästa onsdag. Jag hoppas att det inte gör mig stressad, det ska inte göra mig stressad, jag bestämmer väl själv, herregud.
En fråga till; Varför måste man så ofta fråga person för person om de kan ta på sig saker, hjälpa till med saker? Varför är folk så rädda för lite extra arbete? Hur kommer det sig att vi är bara några stycken som satt upp ganska många affischer och att de är ungefär samma personer som gjort affischen och pressreleasen och fotona? Nej, jag förstår inte. Vi är väl med i det här allihop? Varför ska vissa inte behöva göra någonting? Varför kommer de undan med det? Varför är jag så rädd för att ifrågasätta dem? Och tror jag att jag kommer få något som helst svar på alla de frågorna jag ställt i det här inlägget? Är det någon som överhuvudtaget läser? I så fall märks det inte.

-
Jag misslyckades igen. Än en gång lyckades jag inte tygla min ilska. Jag sa till P: "Märkte inte du helelr att jag var där igår?"
"Jo, men jag såg inte att.. jag tittade inte så noga."
"Jag vet", sa jag, för jag visste. Jag märkte, hon såg inte på mig alls. Och jag blev arg när ajg tänke på det. På hur alla bryr sig och frågar om henne, hur många som alltid tar hand om henne och frågar hur hon mår. Hon tar så mycket plats, helt naturligt. Så egentligen blev jag väl arg på mig själv, att jag inte kan ta plats, att jag... men jag sa det åt henne. Det var väl fel. Nu blir jag sådär ledsen igen. Det känns så meningslöst alltihop ibland. jag vet inte var jag ska göra av allt det här. Igen vet jag inte, vet inte jag, vet inte.

2007-05-11T09:17:00.000+02:00

När jag kom hem på kvällen vid kvart över nio var P alldeles less, hon sa:
"Vad sägs om att äta popcorn?"
"Ehm, okej", svarade jag, inte väldigt intresserad men visst, det kunde väl vara trevligt, när jag hade duschat och allt, men först skulle jag låna datorn en stund. När jag satt i caféet med den kom P.
"Jag går bort till doku, och kollar om det händer nåt där."
"Men vi skulle ju äta popcorn?" Med överdrivet barnslig röst.
"Ja, men jag ska bara dit och vända. Jag kommer tillbaka snart."
Hon gick iväg och efter en stund gick jag till mitt rum, P var inte hemma än. Jag gick in till mig och började dansa salsa till Gotan project. Jag övade in den där snurren vi fick lära oss och stod där ett bra tag, tills jag gick in i duschen strax före tio.
"Hej, Emelie", sa V när jag stod i min dörr i bara handduk efter duschen, "Hej, Emelie, jag är ensam." Han gick in i mitt rum.
"Du, kan jag få klä på mig först?"
När jag gjort det såg vi på film i tvrummet och åt mackor. Det var länge sen jag såg på tv.
Framåt kvart i elva var jag på mitt rum och P kom tillbaka.
"Hej",sa hon.
"Hej", sa jag, irriterat.
Tystnad.
"Förlåt."
"Vet du att ikväll har du betett dig nästan som V när han frågade dig om du ville åka till Lund och sen sa att han skojade." Fast hon sa inte ens det, hon bara gick. Jag hade inte lidit av det egentligen, men det är så skönt när man har konkreta exempel på hur folk är.
"Jag vet. Men jag trodde att du skulle komma."
"Men hur skulle jag veta det?"
"Jag vet inte."
"Du hade ju i alla fall kunnat kolla vad jag gjorde."
"Ja... men jag fastnade i en lek."
"Jaha. Jag tror att jag också fastnat i nån slags lek." Och så gick jag, nöjd med min sista replik. Jag tror ändå aldrig att hon kommer förstå, eller ändra sig. Hon bara går runt och har mer eller mindre dåligt samvete till och från, men ändrar sig aldrig.

2007-05-09T10:22:00.000+02:00

Ibland känns det som att världen snurrar iväg, bort. Jag mår illa när jag tänker på det. Jag mår illa ändå. Något med magen, eller något med mig?
Jag försöker läsa och tar en liten bit itaget, tittar på mitt hår som är så underligt kort och har kluvna och otrevliga toppar. Det känns inte som någon katt, snarare som kanske en ren.
Vore det varmare här inne skulle jag kalla det kvamligt, syrenerna är nästan vissna och avger en kvalmig och tung doft, men här är inte varmt nog för att vara kvamligt, rent fysiskt. Jag har skrivit mycket om syerner på sistone, antagligen för att dom står här precis.
Jag vaknade i natt och visste inte vart jag var. Jag var väldigt täppt i näsan. Efter ett tag funderade jag bara över vilken sida väggen var på och vilken som var golvsidan och sen somnade jag om ganska snart. Jag har blivit lat, visst var det lat C sa? Och orkar inte göra yoga på morgonen, fast det inte alls är speciellt jobbigt. Gör jag det gör jag det mest halvhjärtat och aldrig att jag sitter stilla en stund efteråt, inte ens en minut. Jag känner mig konstig idag, jag vet inte hur riktigt. Jag lyssnar på musik jag inte lyssnat på minst ett år, det är märkligt. Det kommer tillbaka så plösligt, jag kan alla texterna, det nästan som en flashback. Jag måste skaffa mig ny musik, jag ska bränna av några skivor, några som gör mig glad och inte så här... underligt vemodig. Jag vet inte, jag vet inte.

Variationer på tema

2007-05-08T13:26:00.000+02:00

Jag tänker: När ses vi igen? Du skrev i ett av dina många brev att du ville ha mig kvar många år till, vill du det?
   Det sades att vi var uppslukade av varandra när du var här, vi släppte inte in någon. Ns ögon var frågande när hon såg på oss, från den ena till den andra. Ps var ledsna.
   Så nu undrar jag när vi ses igen, det var länge sen sist, sen oktober, det är maj redan. Jag saknar dina blå ögon och försiktiga leenden. Vi har bara pratat högst två gånger sen jul.
   Jag blev illa till mods nu. Låg på sängen och lyssnade på Nick Caves välkända stämma, såg på krassen i fönstret och vädret utanför som växlar varannan minut. Regnet rinner sakta ner för rutan och solen lyser genom de tunna små lönnlöven. Jag minns hur det var förr. Jag saknar den lättheten vi hade. Hur du lekte med mitt hår och sa att det var som en katts, fast långt. Jag minns hur vi sprang, samma dag, genom gräset och slängde oss i sanden nere vid havet. Allt var en lek då, vi lekte oss genom dagarna, de gick snabbare än någonsin, förr eller senare. Jag ser skrattet i fotona men det gör mig aldrig glad. Jag önskar att det gjorde det. Det var levande och vi var en del. Jag ville inget annat då, ingen annanstans.
   Jag är dansig idag. Benen kämpar med rytmerna i huvudet och jag anstränger mig för att inte bryta ut i salsa eller vals. Jag vet att jag får, egentligen, men det är svårt att förstå. Och efter bara några minuter stannar musiken där inne, fötterna låses fast i golvet och jag märker att jag är ensam, själv på mitt rum och jag känner mig tragisk, i benen och armarna och huvudet. Jag blundar aldrig fort nog.
   Jag hoppas att det ska blekna, det minnet, solas bort under den här sommaren.

M sa vid lunchen idag: Vad fint, ditt hårband reflekteras i ditt hår och gör det blått. Hon tyckte det var ett praktiskt sätt att färga håret. Jag tänkte säga att jag har ett rött också, men undrade då var det är, tänkte säga att jag ofta hade sidenband i håret förut, men visste inte om det var sant. Sa ingenting, bara Jaha, vad fint. Senare sa hon: Vad är det Emelie? När jag tydligen suckat högljutt och rört ihop allt mat till någon sorts rismassa. Jag såg frågande på henne, jag visste inte vad det var, men hörde min egen sucknings efterskalv i öronen. Jag vet inte, sa jag, jag är hyper, jag är så här. Jag skakade hela överkroppen, stelt. Jag är som vädret, fram och tillbaka, upp och ner. Jag sa aldrig det.
   Det sticker i näsan av syrenerna, kliar i ögonen. Jag stirrar på dem, vill få dem att sluta. Jag vill inte, vill inte vara allergisk mot något så fint. Samma sak med häggen, den får det att klia på hela kroppen. Jag hoppas att det bara är psykiskt och ignorerar det förutom på natten när jag ställer blommorna utanför dörren.
   Jag känner inte igen mig själv. Vad är verklighet och vad är fiktion? Jag fortsätter att vara tyst. Lyssnar inte längre på dina andetag när jag vaknar. Luktar inte längre på din tröja som du glömt. Den har slutat lukta som dig nu. Den ligger bland mina egna tröjor och luktar väl bara som jag. Jag minns inte din lukt.
   M kom hem till mig igår. Hon bar på massa saker, tog av sig skorna utanför dörren och kom in. Jag har hört rykten om dig, sa hon glatt och stressat. Rykten, vadå för rykten, frågade jag med barnsligt orolig stämma. Att du skrivit klart din roman, så jag tyckte att du förtjänade ett glas vin. Hon ställde en vinlåda på mitt skrivbord och hällde upp rött ekologiskt i ett medtaget vinglas. Oj, tack, sa jag och det gjorde mig glad. När hon gett mig glaset satte hon sig bredvid mig på sängen, på den sidan om mig där det var som trängst, och gav mig en kram. Hej, sa hon. Jag skrattade för att jag tyckte det var roligt att hon sa hej efter en så lång stund, bara för att hon kom närmre. Fast kanske var det för att hon var så stressad innan och tyckte att man borde säga hej någon gång. Jag sa hej tillbaka. Hur känns det, frågade hon och jag sa att det kändes tomt och konstigt och att det säkert var massor av jobb kvar. Jag är så trött på historien, på karaktärerna och deras unga funderingar, jag vill bli av med den nu. Jag vill inte skriva på den mer. Det sa jag inte. Det är svårt att stå för att man nästan inte står för det man skriver. För en hel roman, en kort men ändå hel. Jag var bara glad att hon satt där, att hon brydde sig om mig, trots det som hänt förut.
   Solen skiner igen nu, nyss regnade det i stora tunga droppar. Hela rummet blev mörkt. Jag undrar vad du gör nu. Kanske du är ute med hunden, du brukar alltid vara på väg ut med hunden när vi pratar i telefon. Du tog med telefonen en gång, det var fint, att vara med på promenad. Jag var också ute då. Det var kanske september, svalt och daggvått i gräset. Jag gick cirklar i gruset, satte mig slutligen på en bänk och huttrade. Jag hoppas att vi ses snart, jag ska skicka dig ett brev idag.

"Vavarerusanurå? Vah?"

2007-05-07T18:19:00.000+02:00

Jag sitter och skriver, ignorerar hur det kliar i mina ögon av syrernas starka doft. Jag tycker ju om dom ju, herregud, lite måste man väl tåla.
Idag har jag knappt skrivit något, därför sitter jag här nu på kvällen. Egentligen borde jag väl sitta på kvällen oftare, men det blev oftast inte så. Idag har jag varit pianist åt Agneta och hjälpt henne med sina intagningsprovssånger och sen orkade jag inte mer. Jag och Maja gick och la oss i Pias säng. Jag somnade visserligen inte, hon sov i två timmar, men ändå. Sen var jag med Viktor till Färjestaden och köpte en gardin som ajg kan göra screentryck på i helgen. Jag är tidigt ute. Det blir säkert något slags blommtryck, om jag känner mig själv rätt. Jag är obotligt romantisk. Just nu sitter jag och stirrar på dom här blommorna på mitt skrivbord som solen lyser så fint på genom löven utanför fönstret. Det nästan glittrar på väggen. Blommorna plockade jag när vi gick från parkeringen och hemåt. Trädet såg alldeles för litet ut för så stora tunga blommor. Jag brukar aldrig bryta av kvistar på träd, men man blir väl som man umgås.
Jag tror att det är dags att återgå till skrivandet. Det är inlämning imorgon.

-
Senare
Whoa, kan man göra så här? Kan man bli klar? Konstig känsla, vill man bli klar? Är det vekrligen klart?

Blommor

2007-05-06T12:05:00.000+02:00

Blommorna som slår ut nu gör mig tokig. Äppelblommor, syréner, hägg... Jag tror aldrig jag varit med om att körsbärsblommen slagit ut före häggen, men vad spelar det för roll?

Idag har jag dock ögoninflamation. Jag förstår inte varför det kommer men nu är det där likväl. Sist jag hade det var i Paris, det var också en sån här varm dag. Vi var i Belleville. Fast det är varmare idag, det är sommar idag. Och jag har pratat med Solveig som hade hittat ännu ett kylskåp, ett som hade frysfack, och så hade hon bestämt sig för att sätta in en varmvattenberedare.
"Ja, det låter ju inte dumt", sa jag, och hon höll med.
"Jag vill ju att du ska ha det så bekvämt som möjligt", sa hon senare, "Som om du vore min egen dotter, eller barnbarn kanske..." Hon är lite tokig den människan. Hon berättade om att hon sett fyra duvor i blodeken imorse när hon satt och åt frukost. Vad ska man säga?

Jag borde sätta mig ute på verandan och jobba nu. Nog för att jag trivs här vid mitt skrivbord men jag fastnar så lätt här på internet och verandan är en underbar plats. Jag känner att jag kan prata om det här i evigheter nu så jag slutar bara. Jag förstår inte hur jag bara kan haka upp mig på vissa saker. Jag hakar upp mig så mycket. På var folk säger, hur de är, hur de ser på mig, eller inte ser på mig. Det irriterar mig att jag tänker så mycket på det, jag vill inte. Det.

-
Senare
Idag har jag badat. Det var kallt men överkomligt. Det var fint i alla fall, att sitta där. Inte göra så mycket. Jobbat har jag inte alls gjort idag.
Jag saknar det som var förut, jag vet inte vad riktigt, men jag saknar det. Jag saknar lättsamheten i det.
Det var jag, Jakob, Amelie, Maja och Hanna. Jakob badade aldrig, det blev visst inte av. Både han och jag pratade i telefon ganska länge under tiden vi var där. Nu... vet jag inte.

2007-05-05T10:35:00.000+02:00

Det är morgon, klockan är 10.30 och jag sitter här i den gula villan och dricker kaffe med fönstret på vid gavel. Det är 5 maj.
På bilden är det 4 maj och jag har just fått en bukett hägg av Myra, helt omotiverat, ställt in den på mitt rum och öppnat fönstret. Hägg luktar underbart, men får mina ögon att klia.
Brännbollen igår gjorde mig helt slut. När man springer så där snabbt använder man muskler man inte använder annars, som jumskarna, helt jättetrötta är dom idag. Måste väl gå till gymmet igen och mjuka upp dom, så jag överhuvudtaget kan gå idag. Eller det var en överdrift, men ändå. Sen ska jag till Kalmar och leta byxor eftersom mina bara går sönder hela tiden, både här och där. Ett par sprack totalt vid ena bakfickan när jag skulle ta tvätten ur maskinen en gång. Eller knappt sprack heller, bara revs upp... Ganska komiskt var det i alla fall.
Senare ska jag på Jacob och Nikes födelsedagsgrillfest hemma hos Celine. Det blir fint. Det är en fin dag. Solen skiner. Jag har en aning ont i huvudet, men vatten hjälper mot allt.

Ogudaktig poesi

2007-05-04T11:58:00.000+02:00

Här berättar Johan om en man som sagt att "Så här kan ju inte en kvinna skriva" om en av Ekelöfs dikter. Johan och hans 'ogifta fru' hade precis fått reda på att just den dikten (och en del andra) var skrivna av Ekelöfs fru och när de berättade detta för mannen föll han baklänges på stolen och hela bokhyllan bakom honom välte. Det blev nog som en metafor, att hela hans syn på litteraturen välte omkull.
Fast det ser ju nästan ut som han prisar gud, på bilden(som ser ut att välta den med), och Celine bara skrattar åt hans tro. Ogudaktig, den flickan. Så man kan tolka in underliga saker.
Nu måste det väl ändå vara mat, jag är hungrig så det gått över.

-

ohmygod kriser och jäkla grejer, nu stänger vi av tycker jag. Stänger av till sommaren. Allt kommer att lösa sig, allt. Så småning om. "Se allt som en lek. Jag ska försöka. Inte tänka att man ska bli en bättre människa, bara göra sånt man tycker är bra. Inte vara så jäkla rädd, jämt. Lek... Jag ska gå på promenad nu, med krisen. Och så ska jag dricka vatten. Vatten är bra. Promenader är bra. Blommor är nog det bästa. Fast kombinationen är oslagbar. Jag blir salig på promenaderna. "Så fint här är", säger jag och kommer på senare hur dumt det låter, men "det är ju så sant" (för att citera min egen jäkla roman.) Det gör mig tokig, tokigt glad, blommorna och solen och människorna. Jag saknar inte mycket just nu.

Bild

2007-05-03T11:07:00.000+02:00

Antologibilden

Tidigare idag kändes det som om jag hade massa saker att säga, när jag sen satte mig här var de försvunna. Kanske var det att saker börjar ordna sig, att jag har någonstans att bo, att jag nog har ett jobb (Jag tackar dig så mycket för hjälpen med det där, C.), att mitt skrivande verkar gå i 180 (kanske både bra och dåligt) och att jag i allmänhet mår rätt bra. Vissa saker tänker jag inte på, vissa saker försöker jag att inte tänka på, gör det ändå men dör inte av det i alla fall.
Någon dag ska jag sätta mig ner och på något sätt prata med pappa och skaffa en dator. Det är så läskigt såna där saker, att göra av med mycket pengar. En dator är visserligen en sak som jag kommer använda väldigt mycket, något jag aldrig köpt tidigare och något som faktiskt är bra, men ändå, det är svårt att tänka så alla gånger. Det var lite som när jag tog körkort, att använda alla de där pengarna som man fått höra ända sen man var liten att man skulle spara till körkort. Pengar är farliga saker, på ett eller annat vis.
Jag satte mig här för att jobba, men det har inte blivit så mycket med det. Jag tycker ändå att jag kommit långt, imorgon ska jag skriva ut 50 sidor och kopiera det. Känner jag kopiatorn rätt lär det ta evigheter. Jag tycker lite synd om dom som är i min grupp men det kan inte hjälpas... (sorry.)
Någon dag, när jag inte pratar dator med pappa, vill jag fota lite mer svartvitt. Skulle vilja få med fler människor att sätta upp på min vägg. Skulle vilja framkalla bilder innan sommaren. Får väl se hur det blir med det, det blir säkert inte. Man kanske borde köpa vanlig färgfilm och fota med, då kan jag ju faktiskt inte framkalla själv så då blir det nog av. Hade jag varit hemma hade nog det svartvita blivit av också, men ja. Nu är jag ju inte det.
Jag förstår inte hur jag kan skriva i evigheter om ingenting.
Vill man se bilder ligger det nästan alltid nya i bilddagboken. Ja...
Jag funderade över det där med kärlek, att vilja något väldigt starkt och då bli sårad av det. Eller att vilja något så hårt att det blir verklighet. OM det är värt det eller inte. Jag kom fram till att alla mina förhållanden mestadels kommit från den andra parten. Som om den kände något för mig och jag bara hakade på, det kanske är så det har varit. Jag vet inte om det är något bra eller dåligt. En del av det dåliga är i alla fall att när jag velat något starkt har det aldrig fungerat, eller aldrig blivit något. Jag ville nog verkligen, i vintras, våras. Jag är rädd för att känna så igen, jag är rädd för hur mycket man kan mista. Visserligen vann jag nog bara efteråt jämfört med före, men jag vann aldrig på det sättet jag ville. Det skrämmer mig att vilja något eftersom det verkar som att jag inte skulle få något då, som någon sorts motsatt effekt. Jag vill inte börja vilja igen.

Kollage

2007-05-03T08:44:00.000+02:00

Jag tror att vi egentligen inte brydde oss så mycket, inte på riktigt, inte på djupet. Vi suckade mest högljutt och vände oss at sova på andra sidan. Jag ville gärna, men något höll mig tillbaka, som sytrådar, fast i sängen.
Men du, du hade kunnat göra något åt det. Under hela insjuknandet var du borta, försvunnen, som om det var din egna sorg. Du såg dig särskild från oss. Var vi inte tillsammans i det här, var vi inte det? Tänkte du någonsin på något annat? Jag gjorde det inte. Jag sträckte mig efter samband, nådde aldrig fullt ut. Hur gör man det? Hur hittar man mening i det här? Virrvarr letar sig ner nu, mellan molnen, sipprar fram som genom sprickor i ett otätat hus, eller genom lönnens täta lövverk. Nu repas maskorna upp i takt med tiden, som går, sekund för sekund klättrar den uppåt och bildrar nya årsringar. Vi går en runda kring huset varje dag, som för att få hoppet på benen igen, eller kanske för att minnas. Jag minns att då var det sommar, det var 38 grader i skuggan, men i rummet på norrsidan var det nästan kallt. Jag hade en tjock tröja på mig när du kom. Du tog min hand och såg på, du med. Som om du aldrig varit borta. Kanske var du inte det heller.

Småsaker

2007-05-02T14:08:00.000+02:00

Bilden är sen april 06
Jag tänker på hur jobbigt det är när man vet att bara någon skulle säga något till en, bra eller dåligt skulle man börja gråta. Jag tänker på tiden när jag gick i nian och var så arg på mamma hela tiden för att jag inte orkade ta hand om alla de andra känslorna. Orkade inte visa. Jag tänker på samma tid när jag gick och la mig hungrig på kvällarna och tänkte "Nej det där är inte hunger, Emelie, det är bara ångest." och därmed gick ner 13kg, sittande framför datorn. Jag tänker på den gången jag faktiskt sökte mammas hjälp, när jag satt på toaletten på skolan och ringde henne och sa att jag inte orkade mer. Allting brast bara över småsaker, allting brister jämt av bara småsaker. Hon sa att hon skulle komma och hälsa på mig då, jag bodde ju bara en timmes väg bort, med bil. Men sen åkte jag till Pia. Jag vet inte om det var rätt val. Jag tänker på det där med ilska, hur man blir arg för att man är så rädd. Rädd för att höra det där "Men det är väl inget att vara ledsen över", med "jävla bortskämda människa, livet är så här" skrivet mellan raderna.
Jag vet inte varför jag tänker på det egentligen. Jag är nog mest väldigt trött och höll på att somna när jag skulle läsa genom några sidor så jag bara stirrade på träden och blommorna och allt det där andra som bara är. Jag måste ringa idag, jag vill inte, men det är allt dags. Det är bara tre veckor kvar. jag tar mig för pannan och suckar när jag tänker på det.
Idag var en sån dag, eller en sån morgon kanske snarare, när jag störde mig något otroligt på saker, eller på E. Jag visste det när ajg satte mig vid bordet, att jag skulle störa mig, men det fanns ingen annanstans att sitta just då. Jag blev irriterad över hur hon sörplade teet med exakta mellanrum som om hon vore en jäkla metronom (det tog evigheter att komma ihåg det ordet), sen slog av huvudet på ägget med skeden på samma sätt, och hur hon gör allt på något sätt överdrivet. Dessutom blev jag arg på mig själv för att jag tänkte så, men kunde inte hjälpa det. Jag var påväg att resa mig och gå flera gånger men stod ut tills jag ätit upp ändå. Nej, dags för något annat nu.

Så ömtålig kan man vara ibland.

Nu och då

2007-05-01T21:40:00.000+02:00

Bilden här uppe är precis nu, trött efter gym, promenad och målande.
Jag tänkte att jag skulle kika vad jag skrev här för ett år sedan (vilket var, på dagen, ganska tråkigt. Något om att jag bytt tillbaka min layout för att den andra, som visserligen var väldigt väldigt fin, inte gick att använda åäö... men längst upp på maj hittade jag att jag kommit in här, på skolan. Så intressant på nåt sätt, att läsa det nu, när det nästan är över.
Jag hittade även där här bilden (nedanför, se skillnad mot idag...) som fick mig att tänka ungefär "Ohmy, såg jag ut så där?" Och det gjorde jag ju, faktiskt. Jag ser liten ut där. På dagens bild ser jag ut att vara över 30. Det är visserligen ganska olika vinklar och sånt, men ändå.
Men jag blev en aning... irriterad, när jag märkte att jag varken kunde skriva kommentarer eller logga in på blogger på min egen dator. Jag undrar varför. Hur som sitter jag på Pias dator nu och

1 maj 2007

2007-05-01T10:05:00.000+02:00

Oj.
Det var länge sen jag skrev här, innan jul faktiskt. Tiden går så fort nu, snart är det slut på det här. Om 25 dagar är det över och jag sitter där borta i Arontorp. Antagligen i alla fall. (det luktar mat här nu. Klockan är 10.10, jag förstår inte hur man kan äta mat så här tidigt, riktig, lagad mat.Det luktar som vitlök och champinjoner.) Det har rusat iväg så fort den här terminen, hela det här året egentligen. Det är svårt att förstå att man inte kommer att komma tillbaka till det här i slutet av sommaren, det är ledsamt att försöka förstå det också. Jag funderar över hur många jag kommer att fortsätta ha kontakt med. Såna som man ändå känner att man har kommit nära, närmre och närmre. Tricket är kanske att ses igen utanför skolan så snart som möjligt, i sommar, men jag vet inte. Om något år kanske de är borta allihop. Jag är ju inte så bra på det där, att hålla kontakt. Eller egentligen är jag det, jag bara tror inte att folk vill fortsätta ha kontakt så jag slutar jag med. Eller hur man ska uttrycka det.

Jag har fastnat för debutromaner. Igår läste jag ut en som hette "Sen tar vi Berlin" av Moa-Lina Croall. Jag tyckte om den. Den var lätt att följa med i, gripande och jag kunde känna igen mig i karaktärerna; vilsna människor som inte vet vad de ska göra med sitt liv. Huvudpersonen brann dessutom för musik. Dom här debutromanerna får en också att tänka att det kanske finns en chans ändå, att man själv ska kunna ge ut något någon gång. De är inte jättesvårt skrivna och ja... Det kanske är löjligt men det är så jag ser på det. Ska man lräa sig något om skrivande kanske man inte ska läsa en debutroman, de är inte stora förebilder för mig på det sättet, men de ger mig hopp.