eftersom jag bytt namn och mail har jag flyttat den här bloggen till http://emeliethoor.blogspot.com

höst

För en gångs skull är det tyst i huset. Ingen fest, ingen dammsugning, inget snarkande. Det är tyst och jag känner mig ensam. Göran Tunström skriver "Den totala hjälplösheten av att vara vid liv ikväll." och jag känner detta. När någon frågar hur man mår behöver man bara säga att det är november, i allmänhet förstår folk. Sen igår kväll känns det dessutom om om jag ska hosta upp min själ, jag minns inte en sådan smärta i lungorna.
Jag skulle kunna höra av mig till mina vänner men jag har inget att säga. Jag skulle önska att de hörde av sig så jag fick säga att jag är trött och ledsen och inte orkar gå hemifrån även om jag vill. Men de vet att jag är trött och sjuklig, de förstår att jag inte orkar göra nåt. Dessutom har de varandra, de två paren jag umgås med. Jag skulle önska att jag hade någon som var mest min. Det som finns inom mig bara ligger där och blir bittrare och bittrare när det inte får komma ut, och jag blir bara räddare ju mer tid som går. Angelina var så glad idag så jag knappt orkade prata med henne. Hon och Mattias är glada nu, med varandra, det får mig att känna mig mer ensam, glad för deras skull men ledsen.
Men mina lärare sa att det skulle förvåna dom om jag inte kom in på musikhögskolan. Fast förtillfället kan jag inte sjunga för att jag är så hes och jag kan inte spela piano för att jag har så ont i handlederna vilket gör att jag tappar greppet om allt och känner mig handikappad och som någon som bor under en säng som en dammråtta. Och ingenting duger. Det har börjat märkas mer på min röst när jag är nervös, mer än nånsin. Det, om något, är ett nerderlag.

helgon och sjukdom

Att gå in på Helgon.net idag var som att någon gång framåt fyratiden på eftermiddagen plocka upp en brödskiva från matbordet som man rostat till frukost och ta ett bett. Detta inträffar en söndag. Brödet är inte hårdrostad utan en aning segt och inte så värst gott men inte direkt äckligt heller. Bara mest underligt och man äter det för att man egentligen borde laga middag men orkar inte, eller ska men vet att man kommer att dö av svält innan maten är klar så därför måste man äta det vita proteinfattiga brödet. Jag har aldrig sånt bröd hemma. Jag har inte ens en brödrost (var är den? Jag hade ju en?). Livet är jävligt underligt, saker kommer tillbaka (it’s all coming back to me now). Det är som en, ett pariserhjul, det är precis vad det är. Man åker upp och ner på ett hjul i små lustiga korgar i gälla(grälla) färger, och när man är på topp är man bara så in i helvete rädd att man ska ramla ner att man inte kan koncentrera sig på något annat. Okej, kanske en överdrift, men ändå, principen är bra.

Sammanfattning: Jag tänker på en massa skit som hänt förut och har med helgon att göra.

Jag svamlar för att jag har lite feber.

Hör inte på ett öra (vänster)

Ser suddigt och är röd i ett öga (vänster)

Har ont i halva huvudet (vänster)

Har en svullen halsmandel (vänster)

Men shit vad kramar jag fick när jag var på kort visit i skolan, det var precis vad jag behövde.
Och Helgon framkallar ett visst språk jag inte använder annars.

Lördagskväll

M och D kommer hem till mig relativt onyktra.
"Vi började drick öl klockan två", säger D. "Jag vill att vi ska älska, i natt" sjunger M med sin imitationsröst, ser på mig med sina blå blå ögon och tar av sig skorna.

Jag säger något jag inte minns, om alkohol. M skrattar och tar sig upp från golvet till sängen där jag sitter.
"Jag tycker att det är så roligt hur du inte tycker att man ska få tycka om alkohol."
"Mm. Fast så tycker jag ju inte"
"Nej. Men... [...] ska jag vara ärlig så tyckte jag att du ar väldigt präktig i början, sen märkte jag hur lika vi är. Det skrämmer mig att vara så lika en annan människa så jag kände att jag ville ta fram det i mig som jag trodde att du inte skulle uppskatta för att provocera dig. Och igår lyckades jag."
"Ehm... jaha? Vad sa jag då? Pratade jag med dig igår?"
"Jo jag sa att 'Nu har man sinöl så nu kan man äntligen leva ut' och du sa att jag var löjlig."
"Jahaa, ja det kanske jag sa."
"Mm."
"Men du? Du har väl inte tagit illa upp på nåt sätt?"
"Nej, jag tog inte illa upp. Jag bara tycker att om man vill bli vän med någon så ska man acceptera alla sidor av den personen."
"Vad är det du försöker säga?"
"Jag försöker inte säga nånting, jag försöker bara vara ärlig för en gångs skull."
Och samtalet gick vidare, trots att jag inte minns mer exakt. Jag blev chockad över att någon tänkt så pass mycket på mig att han kommit fram till att vi var lika och sedan gjort sig besväret att med mening provocera mig, något som jag dessutom inte mindes eller alls tog på samma allvar. Lusigt var det i alla fall, och jag måste fråga honom om det när jag ser honom.

Dialoger, kanske något modifierade, men med samma ord.

Kim (ropar över musikeni lokalen): Jag hörde att du var bra på sceniska.
Jag (ställd): Öh.. Jaha...? (hittar fattningen) Går det ett rykte om mig?
Kim: Ja, Fredrik sa det.

Angelina (med händerna hoptryckta och blicken i fjärran): Jag blev så lycklig när du spelade igår.
Ulrika: Ja, det var så bra. Jag trodde verkligen inte att du hade skrivit låten själv, och det menar jag som en komplimang.
Angelina: Ja, verkligen. Jag satt bara och rös. Det var så skönt att höra någon som, liksom inte bara är tekniskt duktig utan har något eget. Det var så länge sen jag kände att någon hade nånting nytt. Att det här har jag altid hört förut.
David (stryker mig över ryggen, allvarligt): Ta åt dig. Gör det. Jag har ingen aning om vad de pratar om, men det syns på deras ögon att de verkligen menar det.


(Jag skulle vilja skriva ner mer, för de har sagt så otroligt många bra saker och man är i allmänhet så dålig på att skriva ner de bra sakerna, men just nu minns jag inte mer.)

Tiden går snabbt och jag är i skolan nästan jämt. Nu. Förra veckan var jag yr i huvudet och orkade ingenting. På fredagen åkte jag till Lysekil och var med på körkonsert där jag trodde jag skulle svimma. Åkte hem till Motala redan dagen därpå och var lättad. På kvällen gick jag ut med soporna och bötte Maribel, Carina och Cecilia som var påväg till Emmy på fest. Emmy bor i huset mittemot. Detta var strax efter nio, jag tänkte bara titta in och säga hej. Halv två kom jag hem.
Dagen därpå gick jag till skolan fram på eftermiddagen och övade. När jag handlade på vägen hem kom Klimpen, hennes pojkvän och Angelina bakom mig i kön. De skulle till Maribel på bullkalas, jag följde med. Vi blev nog minst 10 stycken som kom. Vi spelade Monopol, jag och Klimpen vann överlägset med Proud Mary (båt-spelpjäsen) och tog över alla andras gator. (kanske bör tillägga att jag nog aldrig vunnit i Monopol tidigare, men jag är bra på att satsa på rätt medspelare.)
Så har veckan gått snabbt, jag har varit i skolan 9-16 eller framåt 18 varje dag och stupat i säng på kvällarna för att sedan vakna tidigt på morgonen. Igår såg vi på film på skolan några stycken och idag var jag och Ulrika på direktsändningen av melodikrysset och sen en sväng till stan med Maribel och Johanna. Ikväll ska vi äta middag hos Ulrika och sen på inflyttningsfest hos Kim.
Igår spelade jag dessutom upp en egen låt på sceniska gestaltningen och alla blev helt ställda, både över att jag tydligen hade en bra röst ("Alltså fattar du vilken cool röst du har?") och att jag skrivit låten själv. Det kändes oerhört bra att få en sån feedback, speciellt när det är första gången jag spelar upp en egen låt och första gången jag är på en scen på väldigt länge. Det motiverar till att göra mer musik. Ska åka och spela in lite imorgon tror jag. Efter denna upplevelsen åkte jag hem och beställde en kamera, äntligen! =)
Nu ska jag gå och lägga mig en stund.

Haealind och att gå i skola

På mitt kylskåp sitter det en lapp där det står: "Är på promenad", ibland önskar jag att det vore så.

Det är nu tredje gången jag skriver den här texten.

Jag var med Sofia och tränade idag. Hon fick dock vänta ganska mycket på mig, för det första var hon där 20 minuter före utsatt tid, och så tränar jag så länge, så många muskler. Men det var trevligt i alla fall. Bra att träffa någon. Den där spärren att börja träffas utanför skolan behöver brytas, och det snabbt, för att inte bli tokig. Som jag uttryckte mig tidigare i veckan; att bo ensam är.. ensamt.

Trädet, jag tror den är en lind, ute på gården har gula löv. Lönnarna utanför skolan har några röda löv var. Hösten kommer, och det är inte utan en viss sorgsen ton. När jag var i stan igår såg jag tjocka jackor, tröjor, strumpbyxor i matt orange eller grönt. Det får mig att tänka på den förväntan man hade inför hösten förr i tiden, när jag var yngre. Vad känner jag nu då? Jag vet inte, men jag kan nog inte kalla det förväntan. Det kommer bli hårt arbete, jag behöver lära mig mycket. Det kommer gå snabbt fram till ansökningsproven i vår. Och vad har jag sen för reservplan? Jag vet inte.
Jag har blivit sekreterare i elev..rådet, eller vad man säger. Ordföranden ser ut som min rollspelskaraktär Haealind med långt långt ljust hår och lång spenslig figur. Dock har hon blå ögon som är så intensiva att jag knappt vågar prata med henne fastän jag tror att hon nog är snäll. Jag träffade henne idag när jag var till skolan en sväng och övade. Hon frågade hur det var med mig, och jag tillbaka, sen blev jag nervös när hon kom gående med sina regnkläder och de där ögonen som ser ut att kunna borra sig genom många väggar och inte vika för något. Jag log nog något osäkert och vek av till flygelrummet. När jag skulle gå ar hon på samma ställe, hon log, blinkade åt mig, och blåste på sitt kaffe. Jag tänker varje gång jag börjar på ett nytt ställe, speciellt nu, när ingen ingen känner mig sen innan, att jag kunde bli någon annan. Låtsas att jag är mycket mer framåt och.. vad säger man.. outgoing, än vad jag är. Det lyckas aldrig. Oftast kommer jag med fel personer från början, blir uttråkad och irriterad på hur nervöst de pratar om hur konstigt det är att flytta hemifrån och alla de kommer sakna där hemma (De vet inte hur det är att ha alla man känner på olika platser med andra ord), och stänger av, längtar bort. Kanske till något som var precis likadant från början, jag vet inte. Det blyga asociala får jag nog bära på, lära mig att leva med och därmed kanske kunna arbeta bort. Det blir ju bättre.
Nu ska jag publicera innan alltihop försvinner en tredje gång.